Intellektuell skärpa och bredd, uttrycksförmåga långt in i det verkligt brännande. Trädgräns kan begripas olika, sedvanligt för företeelsen som beskogar fjällsidorna och förändrar flora och fauna. Filosofiskt som skiljelinjen mellan oss och naturen, och som civilisationskritik därefter.
Det senare är nog kraftigaste spåret, främst utifrån lysande texter, Andrea Lundgren som låter sig förträdligas, närmar sig det utommänskliga med lyrisk känslighet. Måtte hon skriva fler böcker. Civilisationskritik behöver inte uttryckas som dyrkan av diverse avdöda läror, lika gärna kan den väcka respekten för detta utommänskliga, för insikten att människan faktiskt inte var först, att vi inte automatiskt har företräde.
Det påminner Therese Eriksson i sin bakåtläsning av Kerstin Ekmans ”Urminnes tecken”, den fantastiska roman som inleds så kraftfullt med konstaterandet att det finns folk och djur och så de där andra som är varken folk eller djur. Varelserna som en gång skapade förmågan att inbegripa och förstå existenserna utanför oss själva. Så att vi kunde fortleva i fredlig samexistens, i ett slags ömsesidigt beroende.
Andra självlysande texter av islänningen Sigfús Bjartmarsson, en säregen tänkare, poet och viltvårdare, vackert introducerad av John Swedenmark. En råbegåvad novell av LizaAlexandrova-Zorina om de ryska och fortskridande samhällsprocesserna ”När Aljosja kom hem från kriget”.
För att nu nämna några av de bästa. Dessutom fantastisk fotokonst av Erik Holmkvist från Island och så Victoria Anderssons grafikskarpa broderier.