Och det kändes som att ensemblen längtat en god stund efter mötet med publiken. Och inte undra på, spelformen Commedia Clown har sin själva livsnerv just i mötet och samspelet med en publik. Och vi satt alla där bänkade i gradängerna, på den ena sidan som Capulets i ”likvita” skärmmössor mot en varmt värmande sol och som Montagues på andra sidan i dito ”blodröda”. Två släkter i dödlig fejd med varandra där Romeo Montague blir blixtförälskad i Julia av släkten Capulet. En omöjlig förening – däri själva tragedin. Och precis som i Hamlet dör alla.
Spelet var förföriskt skickligt: fyra skådespelare alla i clownmasker och röda näsor. Per Sörberg var ljuvlig; pregnant och slösande generös i sina uttryck som bland annat amma och trummis (!). Martin Sundbom som Julia lyckades hitta en flickaktigt osäker enkelhet parat med en mörk förtvivlan, och i rollen som Tybalt fara ut i ohejdat raseri. Camilla Persson hoppade ut och in i ett otal roller – alltid med robust närvaro inte minst som Julias far. Och Maja Runeborg? Ja, att säga att hon går från klarhet till klarhet låter futtigt men herrejösses vilket fullblodsproffs hon är, mina superlativer har tagit slut. Mona Blombäcks kostym liksom Isabel Löfgren Roberts masker var magnifika och hade sin absoluta del i den förhöjning av spelet som uppsättningen i långa stunder fick i Claes Åströms regi.
Commedia Clown bygger på improvisation och maximal närvaro för skådespelarna som en metod att nå in till ett äkta uttryck och en gestaltning som – är det tänkt – ska beröra publiken på djupet. Och nog drogs vi in i spelet alltid – vi fick sjunga, svara på frågor och satt man ytterst kunde man plötsligt få en skådis i knäet. Allt som hände i publiken fångades raskt upp av någon i ensemblen vilket hade sina poänger men samtidigt riskerade att stoppa upp spelet. Där kändes premiären inte riktigt färdig men efter några föreställningar kommer detta säkert att ha satt sig. Och improvisation är njutbart när den flyter sömlöst och blir organisk med handlingen. Men alla moderna referenser till LKAB, Niklas Nordström (ständigt denne Nordström!) teaterquiz med Thailandsresor och Laponiakryssningar – tja, det kunde stundtals kännas som väl enkelt effektsökeri. Less is more.
Så varför välja Romeo och Julia, varför Shakespeare? Varför inte vilket lustspel som helst? Nu är inte Romeo och Julia så där in i vassen komplex som pjäs. Utsagan är enkel; kärlekens kraft är stor och hat leder ingen vart, med empati och vänskap kommer man längre. Och förvisso visste Shakespeare att även ge ståplatspubliken, käftandes på parketten, några köttben. Men det specifika med barden från Stratford är ju att han även har förmågan att ge sina rollgestalter rymd och ett mänskligt djup med kraft att skapa ekon i oss av berusande mänsklighet. Som hans samtida beundrare Ben Jonsson så vackert formulerade: Shakespeare was not of an age, but for all time”. En man för alla tider alltså, och är så även idag, 425 år senare. Tillika den mest spelade dramatikern i världen. Men Shakespeares blankvers, dessa poetiska karameller, fick vi bara glimtvis lyssna till.
Men en munter afton var det – så när Hägnans getter satte igång att bräka mitt i slutets tårdrypande dödsscen gick ett försiktigt fniss genom publiken. Så även om skådespelarna klagade ymnigt över teaterns skrala budget (LOL) så fick vi god valuta för biljetten.