Ja, när Anna Azcárate tolkar August Stridbergs pjäs ”Mäster Olof” får det historiska dramats huvudperson, den svenske reformatorn Olaus Petri, stundtals en samtida kostym.
”Mäster Olof” är i sin ursprungliga form ett skådespel i fem akter med 36 roller. I Azcárates tolkning en kvinnas egen show. Och tro mig. Det är en helt unik skådespelarprestation publiken får ta del av under den dryga en och en halv timme föreställningen pågår.
Berättelsen slingrar sig elegant från dåtid till nutid – från reformationens förespråkare och kampen för förnyelse till metoo#-rörelsens vrål i vår tid – och talar samstämmigt om rätten till ”predikstolen”. Att förändring alltid möts av motstånd. För precis som reformatorn Olaus Petri utmanade de katolska biskoparna och blev en bricka i konungen Gustav Vasas maktkamp innan han gjorde avbön för att rädda sitt liv, ges de kvinnor som vittnade om övergrepp under metoo# en röst. De senare har, precis som reformationens föregångare, i efterhand blivit varse vilka konservativa krafter som kan mobiliseras när kampen om tolkningsföreträdet i det offentliga rummet står på spel.
Tankeväckande och inte minst upprörande. Men förutom berättelsens bärkraft på vår samtid, främst som tidigare sagts, en skådespelarprestation. Anna Azcárate pendlar snabbt och skickligt mellan de olika karaktärerna. Högt och lågt blandas med humoristisk glimt i detta hänförande skådespel. Helt enkelt, hantverk när det är som bäst.
Och även om hon själv förkunnar att hon närmast sökt göra en Carl Milles staty av trolldeg, är denna trolldeg i så fall förgylld. Teatermagi, kort sagt.