Det ska sägas direkt, att interaktiv teater för förskolebarn är det modigaste en skådespelare kan göra. Premiären av Ung scen norrs pjäs "Klossarna" hade en övervägande vuxen publik och bara ett tiotal barn i förskoleålder, dessutom i sällskap med föräldrar. Allt skedde därför under städade former även när den unga publiken inte agerade som planerat.
Dekoren är vit och skådespelarna klädda i svart. De klossar som pjäsen handlar om är gröna, gula och röda. Det rena färgspråket i samklang med Erik Kaa Hedbergs och Therése Lindbergs fysiska agerande fångar snabbt även de yngsta barnens intresse. Faktum är att det hela skulle fungera lika väl som en dansföreställning. Agerandet är viktigare än pratet. Publiken är med på noterna och igenkänningsfaktorn är hög. Vem har inte velat ha klossen som någon annan har?
Skådespelarna kompletterar varandra i uttryck och energinivåer, men det finns alltid en risk att ta i för mycket inför en barnpublik – bli hurtfrisk Bolibompa – och där är Nora Bredefeldts insats mest väl avvägd.
Musiken är varierad; från enkla cirkustoner till klassiskt och en avslutande sång i traditionell barnvisestil.
Ibland är replikerna ett onödigt komplement till det vi redan ser på scenen, och lite mindre prat hade gjort föreställningen kortare än de 45 minuter som kan vara en utmaning för många barn. Om sensmoralen är att ingen helst ska ha mer än någon annan, då bör man lägga upp och styra publikens deltagande så detsamma gäller även här. Annars riskerar man att vissa barn får allt det roliga, och hur har man då nått fram med sitt budskap – oaktat vad själva pjäsen innehöll? Och jag hoppas att ordet proletariat, av flera skäl, är struket redan till nästa föreställning.