Nu står den på Norrbottensteaterns scen, omgiven av några föremål som haft en alldeles särskild betydelse i Sara Arnias liv.
Manuset till föreställningen Vägen hit ryms på några sidor i ett kollegieblock. När skådespelerskan Sara Arnia bestämt sig för att säga adjö till sin publik gör hon det på sitt sätt.
– Det här blir inte en föreställning med inövade repliker. Jag vill säga hej då till publiken genom att berätta om mitt liv som det såg ut innan jag kom hit för att arbeta på Norrbottensteatern. Och det vill jag göra så personligt som möjligt, utan manus, säger Sara Arnia och läser upp några stolpar ur kollegieblocket.
Där finns berättelsen om den lilla flickan med lapp om halsen som kommer med tåg till Luleå från ett krigshärjat Finland en höstdag 1940. Pappa har nyss dött i kriget, mamma Katri skickar iväg sitt yngsta barn till tryggheten i Sverige.
Där står också något om återkomsten till Finland, efter sex år på gården i Prinsnäs bland de vita änglakorna i det sagoland, som Sara Arnia berättar om. På stationen i Jyväskylä kommer en obekant kvinna mot henne med armarna utsträckta. Det är mamma Katri, utsuddad i minnet hos den elvaåring hon då var.
– Men hennes doft. Den kände jag igen.
Bland stolparna i blocket finns titlar på pjäser hon spelade på teatrarna i Vasa och Åbo, minnen från alla somrarna i Åbo skärgård, livet tillsammans med skådespelarkollegan och äkta maken Gösta Bredefeldt, åren som ensamstående yrkesarbetande tvåbarnsmamma, tankar om att leva mitt emellan två språk och...
– Men vänta nu! Du kan ju inte skriva allt. Då finns det ju inga överraskningar kvar till publiken.
Egentligen skulle hon nog vilja hoppa över alla intervjuer. Det är på scenen hon vill ta plats och berätta, inte i spalterna.
När Norrbottensteatern firade 50-årsjubileum visade Sara Arnia prov på stor skådespelarkonst i en kort scen i rollen som Linnéa Cervieng ur Staffan Göthes klassiska släktkrönika "En uppstoppad hund". Pjäsen kom att bli en milstolpe, både för Norrbottensteatern och för svensk teater.
För Sara Arnias del blev En uppstoppad hund också startskottet för ett fortsatt samarbete med Staffan Göthe, bland annat i monologen "Arma Irma", skriven för henne.
En annan viktig samarbetspartner är Staffan Westerberg som i sin senaste bok ”Girafferna” tecknar en mycket kärleksfull bild av en av sina bästa vänner som egentligen hade kunnat heta ”Emma eller Maria från Magdala”, men som helt enkelt får heta ”Sara från Håkansö”.
I den nu aktuella föreställningen "Vägen hit" arbetar Sara Arnia tillsammans med regissören Karin Parrot, som också spelat en viktig roll under hennes karriär. Tillsammans har de gjort betydelsefulla föreställningar som braksuccén "En kvinna" (1980), Elvi Sinervos "Diktarmoran" (1982), Gerda Anttis "Jag reder mig nog" (1985) och "O, du milde moder" (2014), som bestod av ett axplock från alla de monologer Sara Arnia gjort genom åren.
Att hon skulle bli skådespelerska var långt ifrån någon självklarhet. Efter återkomsten till Finland efter sex år i Sverige fick hon som inte längre kunde någon finska gå i svenskspråkig skola i Helsingfors. Där bodde hon hos sin äldre kusin Elma och hennes man Nestor. Tillsammans delade de en lägenhet på 18 kvadratmeter i ett jättelikt huskomplex. Som tur var arbetade Nestor på sjön och när han kom hem fick Sara flytta in i badrummet där hon låg på en specialkonstruerad bädd som placerades ovanpå badkaret.
– Det var en chock att komma från överflödet i Sverige till fattigdomen efter kriget i Finland. Men eftersom alla hade det likadant blev ju det också vardag till slut, säger Sara Arnia.
Efter skolåren började hon arbeta på en bokhandel i Helsingfors. På kvällarna spelade hon teater i en källarlokal. En fredagskväll dök det upp en tjusig dam i grå promenaddräkt i publiken. Efter föreställningen gick damen fram till Sara Arnia, tackade för föreställningen och bjöd in henne till scenskolans inträdesprov följande måndag. Det var Gerda Wrede, rektor för Svenska teaterns scenskola.
– Fröken ska ha med sig en monolog på tre, fyra minuter, sa hon. Jag fattade ingenting. Monolog, vad är det?
I brist på monolog drog hon sig till minnes ”en kantarellsaga” som hon en gång läst in på radio. Den fick duga.
På darrande ben gick hon följande måndag in på Svenska teaterns stora scen. Allt var nedsläckt och ute i salongen kunde hon se några glasögon blänka.
Efter bästa förmåga framförde hon sin kantarellsaga. Pratade med mörk stämma som herr Kantarell och med ljusare som fru Kantarell.
– Plötsligt hörde jag ett fniss från tredje raden. Det visade sig att några skådespelare hade smugit sig in för att titta. Du kan ju tänka dig hur roligt de hade. Efter alla långa monologer, Julia och alla de där, så kommer jag med en saga om kantareller!
Men Sara Arnia kom in. Eller rättare sagt Sara Kaarina Aariainen. Under scenskoletiden försvenskades hennes efternamn till Arnia, ett namn hon alltid tyckt mycket om.
Som nykläckt skådespelerska fick hon jobb på teatern i Vasa dit hon flyttade tillsammans med sin man Gösta Bredefeldt. När anställningsavtalet kom fick hon en chock.
– Där stod att jag var anställd som sufflös och vid behov som skådespelare. Inte för att det är sämre att vara sufflös, men jag hade ju inte gått flera år i teaterskola för att sufflera. Jag blev helt stum.
Det blev däremot inte Gösta Bredefeldt som stormade iväg till teatern och ställde ett ultimatum: Antingen anställer ni Sara som skådespelare eller så kommer ingen av oss. Det tog skruv.
Trots den dåliga starten kom åren på teatern i Vasa att bli mycket framgångsrika med stora och varierande roller. Tjocka pärmar fyllda av tidningsklipp vittnar om samarbeten med dåtidens stora regissörer – en av dem var Ralf Långbacka – och skådespelare, i roller som omfattar allt från ”Pippi till Julia”, via John Osbornes "Se dig om i vrede", Molière och nyskriven samtidsdramatik.
– Jag har aldrig fastnat i något fack som skådespelare, något jag är väldigt tacksam för, säger Sara Arnia, som efter några år i Vasa flyttade till teatern i Åbo för nya utmaningar.
– Det var mycket givande år, med bra regissörer och stora roller. Redan från början fick jag göra karaktärsroller, dessutom en hel del musikaler och operetter. Det var varierande och intressant och aldrig blev det några inhopp som sufflös, säger hon med ett skratt.
Ändå kände hon efter några år att yrkeslivet började gå på tomgång. Som ensamstående mamma med två små pojkar var det nästan en omöjlig ekvation att arbeta som skådespelare på teatrar där de repeterade på dagarna och spelade föreställningar på kvällarna.
Av en kollega fick hon höra talas om en nystartad teater i norra Sverige. Norrbottensteatern hade inte bara ett gott konstnärligt rykte, utan dessutom annorlunda och demokratiska arbetsmetoder. Året var 1970 och resten är historia.
Nu ska alltså Norrbottensteaterns kanske mest kända skådespelerska genom tiderna ta adjö av sin publik. Om det nu är så det är?
– Just nu känns det rätt. Jag har haft ett fantastiskt liv som skådespelare, med bra texter, intressanta regissörer och kollegor, stort och smått. Inte minst har jag fått glädjen att möta en publik som betytt väldigt mycket för mig. Och så länge jag har naturen går det ingen nöd på mig. Aldrig känner jag mig så glad som när jag få gå i skogen och plocka bär och svamp. Det är till och med bättre än att stå på scenen.