Om detta men också så mycket mer handlar Roland Schimmelpennigs pjäs ”Gyllene Draken”. Och som visar sig vara ett synnerligen bra val för Teaterhögskolans avgångsklass 2018.
Först några ord om pjäsen. Gyllene Draken är en thai-kinesisk-vietnamesisk krog i någon stad som troligen ligger i Europa. På denna restaurang jobbar sex kockar i ett pyttelitet kök. Det är stressigt, det är trångt och minst en av dem arbetar illegalt. Den lille, som kocken kallas, har outhärdlig tandvärk och en försvunnen syster. Berättelsen om tanden och systern pågår sedan parallellt, först på slutet förstår vi hur de hänger ihop med annat som också pågår i huset.
Regissören Rasmus Lindberg, som också är Norrbottensteaterns husregissör, arbetar gärna med att ett skeende på annan plats eller tid påverkar det som sen händer i berättelsens här och nu. Dessa parallellhändelser - och att skådespelarna byter roller - brukar växla i ett mycket högt tempo. Precis så, och utmärkt för ensemblespel, fungerar också ”Gyllene Draken”. Över hela pjäsen svävar dock ett särdeles stort allvar och en civilisationskritik som behöver textens pauser, de skenbart ofarliga historierna, fabeln om myran och syrsan, och begåvade sceniska lösningar för att kunna bli lyssnad på.
Förutom Lindberg har ensemblen också haft förmånen att få arbeta med många andra professioner, inte minst när det gäller Jarestrands koreografi och instudering för rörelse och röst. Anderssons avskalade men påtagligt ”asiatiska” scenografi, i alla fall som vi möter den på krogar i vår närhet, är utmärkt. Inte minst är de två rörliga diskarna nödvändiga för de sömlösa övergångarna mellan olika rum i huset. Hagmans ljus i sin tur ger en fond av ständig fuktig natt. Och scenen när kinesiska talas blir just så stark som den är på grund av att språkmelodin uppfattas sann.
Och ensemblen? Ja, den bemästrar av att vandra på den lina som spänts mellan överspel och tajming, mellan mask och människa, och som ligger i uppsättningens karaktär. Jag njuter av samspel och övergångar. Ibland måste visserligen någon av skådepelarna sätta ner tån en aning, men balansen hålls och historien kramar mitt hjärta. För vem får behandla den fattiga syrsan så, missbruka henne för att han vill? Och varför kan den papperslöse lille kocken med hela familjens hopp på sina axlar inte få gå till tandläkaren för professionell hjälp istället för att tvingas riskera allt?