Liv Strömquist är ytterst påläst i de ämnen hon tecknar kring. Med dubbelföring av pennan realiseras teorierna i serierutornas vardag. Ofta tar hon världskändisar från adeln så väl som från popmusiken, vetenskapsmän såväl som konstnärer till hjälp. Med dräpande humor blir det som visas skrattspegeln oväntat och som sagt, ganska sorgligt.
Men inte minst lyfter det svarta tuschet fram heteronormativitetens, den romantiska kärlekens, patriarkatets och tvåsamhetens hinder mellan människor. Scenrummet på Norrbottensteatern domineras följaktligen också av en gallerbur. Några sittpuffar flyttas in ibland, men vid sidan av de fyra skådespelarna är det buren vi ser, ibland bara i ögonvrån, dock hela tiden viktig.
Det är ett antal scener ur ett par av hennes seriealbum har sammanfogats till en pjäs. En svag dramaturgiskt röd tråd handlar om att bli ihop, bryta upp och om vad som händer honom när han blir lämnad av hon, håller rytmen. Ingen har en huvudroll och ingen ska glänsa mer än den andre. Kristine Gulbrandsen, Jens Nilsson, Mikael Odhag och Linda Wincent lyckas hålla den balansen. Till sin hjälp har de redskapen tajming, träffsäkerhet, överraskningar och stereotyper. Men om stereotyperna handlar om könsroller, vilket de faktiskt ofta och inte bara här gör, är det viktigt att inte själv gå i förminskningsfällan. Också med det lyckas ensemblen riktigt, riktigt bra. En ömhet inför de tillkortakommanden könsroller innebär präglar gestaltningen av hon, hen och han.
Roligast har jag när Jens Nilsson, med sin brutala akrobatik, bara går loss med sexualiteten i mötet med personen, Mikael Odhag, som vill bygga sin relation kring en annan slags passion. Vilken klyfta mellan dem, vilken frånvaro av att lyssna! Kan det vara typiskt på nåt sätt vid de första mötena i längtan efter den efterfrågade tvåsamheten? Men är det egentligen ett övergrepp vi ser ...
Njuter gör jag också, lite oväntat, av scenen med Yoko Ono som görs av Linda Wincent och med Kristine Gulbrandsen som John Lennon. Den sitter som en smäck som gestaltning av könsskillnadernas fängelse.
Eller 170304, klockan 18.40:
”Den där var snygg”, säger han när de stannat till vid skyltfönstret på Storgatan.
”Det där är ju en tjejjacka”, säger hon (underförstått ”den där kan du väl inte köpa”, tänker jag).
”Det är det väl inte”, svarar han och argumenterar vidare.
Barnet bredvid överhör.
Om en kvart ska jag se ”Liv Strömquist tänker på dig”. En tänkare som behövs.