Med en ny föreställning som kommer att turnera i Norrbotten fortsätter de kampen mot sexuella trakasserier.
Metoo:s hashtag rullar på en skärm och ur en ljudmatta av brus frigör sig anonyma röster. På scen står rapartisten Nathalie "Cleo" Missaoui i en stor vit dunjacka, där vittnesmål om övergrepp är nedskrivna.
– Jag är omhuldad av berättelserna, men jag bär dem också, förklarar hon symboliken.
2016 gjorde hon tillsammans med dansgruppen Juck en föreställning för Dansens hus i Stockholm. Nu har de uppdaterat "Fatta! med Cleo och Juck" för Riksteatern, i kölvattnet av metoo. Men Cleo var redan 2013 med och startade den ideella organisationen Fatta, mot sexuellt våld och för samtycke, efter att en tonårsflicka våldtagits och gärningsmännen gått fria.
– Jättemycket har hänt och ingenting. När metoo kom infann sig en form av djup sorg. Vi har ju redan pratat om det här! Vi har inget mer att säga. Och samtidigt var det en enorm pepp över att alla pratade om det, säger hon.
Organisationen Fatta samlade bland annat in 150 vittnesmål om sexuella övergrepp, som låg till grund för en låt av Cleo och Syster Sol. En del av de berättelserna ingår även här. Men med sång, rap och dans försöker Cleo och Juck visa fler beståndsdelar av hur våldtäktskulturen upprätthålls. De gestaltar männens hårda gängmentalitet, som ofta är en fasad. De visar kvinnors sexualitet och sårbarhet.
– Det här händer oss alla, även tuffa Cleo och tuffa Juck. Våra kroppar kan gestalta den utsattheten, säger dansaren Tarika Wahlberg, en av fem medlemmar i danskollektivet.
Juck är kända för att utmana kvinnlighetens normer genom att demonstrativt jucka mot publiken, utan att vända ner blicken. Här varvar de det kompromisslösa tilltalet med mjukare sidor. De söker kontakt med folk så att möten ska uppstå. Och de visar sig nakna, vilket Tarika Wahlberg först hade svårt för eftersom hon i ett historiskt perspektiv upplever att allt har tagits ifrån den svarta kroppen.
– Det har varit en balansgång att behålla integriteten samtidigt som en vill visa på det hot våra kroppar ständigt utsätts för, beroende på bland annat hudfärg och sexualitet, förklarar hon.
Samtidigt har det varit skönt att släppa garden, tycker de medverkande. Som kvinnlig rappare finns en enda roll som Cleo ser att hon kan spela: drottningen över alla andra. Det passar henne ibland.
– Men det finns ingen plats för att vara skör, liten och mig själv, säger hon.
Först mådde hon dåligt över att fördjupa sig i vittnesmålen och över att rannsaka sig själv kring sina erfarenheter. Men med metoo har skammen allt mer förskjutits till förövarna. Och tillsammans med Juck har hon hittat en gemensam styrka. Likaså Tarika Wahlberg:
– Man bär på så många erfarenheter av sexism och rasism. Att uttrycka alla de motgångar som kroppen utsätts för blir en katharsis. Jag vill visa att den tyngden inte är min att bära, säger hon och får medhåll av Cleo:
– Det jag upplever på scen med alla tjejer är en obeskrivlig känsla av att det är ett starkare band än något annat. I det mötet känns det som att man på riktigt kan göra en skillnad. Jag vill verkligen att publiken ska känna att de också kan göra det, att de ska känna "det var viktigt att jag gick hit". (TT)