Tagning efter tagning tas ... för säkerhets skull

Hittills har pressen varit mer eller mindre (mest mer) bannlyst från inspelningen. Undantaget skedde på fredagen och då samlades bortåt 30 journalister, från stora delar av Sverige samt även från Finland, i närheten av Tärendö kyrka. Där dagens inspelningar ägde rum. Och självklart var det som det brukar vara på en filminspelning. Repetitioner avlöser varandra och omtagningarna är legio. Det fanns utpositionerade trafikvakter som såg till så att inte några moderna fordon rullade förbi den 1970-talsmiljö som filmen utspelar sig i. Fotografen Robert Nordström låg i ett dike, med benen instoppade i en kulvert, och över honom hoppade de små sjuåriga grabbar som spelade Matti och Niila ? Niklas Ulfvarsson och Tommy Vallikari. Det var den där scenen när grabbarna har fint främmande till Niilas farmors begravning och de tar med hans kusiner till ett dike och visar dem ett och annat där. Kusinerna spelades av bröderna William och Hampus Carlbom, hemmahörande i Upplands-Väsby, och det var med stort allvar som grabbkvartetten samlades omkring diket i och för en tystlåten konferens. ? OK, killar. Det var bra men vi gör om det igen, meddelade den i skrynklig vit sommarhatt skrudade Reza Bagher. Allting görs alltid om Man gör nämligen alltid om allting under en filminspelning. Även om den första eller andra tagningen skulle vara bra, så tar man även några till. För säkerhets skull. Reza Bagher behöver instruera Niila, som spelas av Tommy Vallikari, lite mera ingående och han tar honom i handen och så går de i väg bortåt vägen. Ivrigt samtalande. Det här upprepas ytterligare en gång och när vi senare får en intervju med Reza Bagher så visar det sig att han helt medvetet har lagt fokus i filmhandlingen mot just Niila. I stället för mot Matti, som det är i romanen. ? Kan vi passa på och filma nu när vi faktiskt har blå himmel? ropar någon med en lätt frustrerad ton i rösten. Och pojkarna hoppar över diket och Reza Bagher säger tack så mycket och det var bra men vi kör det en gång till. Och pojkarna hoppar en gång till och nu är det bra. På riktigt, alltså. ? Vilket petjobb, säger författaren Mikael Niemi som nu också har anlänt till inspelningsplatsen. Tärendö, med omgivningar, har blivit till hans barndoms Pajala ? där det inte längre ser ut som när han växte upp där. Synpunkter på manuset Mikael Niemi säger sig ?ha lagt mig mycket lite? i filminspelningen av hans roman. Men han godkände manuset av Erik Norberg och Reza Bagher och hade dock vissa synpunkter på det. ? Av vilka de lyssnade på en del och inte alls på en del andra, konstaterar han med ett närmast förtjust flin. Mikael Niemi säger sig vara ?fascinerad och omtumlad? av att få se hur hans ord förvandlas till film. ? Det är ju nästan absurt att jag har skrivit den här lilla boken. Och så har den vänt upp och ner på den här delen av Tornedalen, i flera månaders tid! Och Mikael Niemi är också mycket nöjd, för att inte direkt säga översvallande glad, över valet av aktörer till Matti och Niila. Riktigt Pajala-aktiga Såväl Niklas Ulfvarsson och Tommy Vallikari, som de yngre grabbarna, som Max Enderfors och Andreas af Enehielm, som de tonåriga varianterna av dem, har hans fullständiga gillande. ? När det gäller tonårskillarna speciellt så är de inte för snygga och det är jättebra. De ska vara så där lite Pajala-aktiga och det är de. Verkligen! Max Enderfors, från Stockholm och Andreas af Enehielm, från Helsingfors, valdes till sina roller bland 3.000 som sökt dem. De visar sig vara två mycket blygsamma 16-åringar, som under denna sin första presskonferens någonsin (?känns det kul?? frågar jag dem och bägge två men mest Andreas skakar bestämt på sina huvuden) galant klarar av att tiga på två språk och via hastiga sidoblickar mot Mikael Niemi och producenten Joachim Stridsberg kollar om det är OK om de svarar på frågorna eller inte. Ingen prestationsångest Nej, ingen av dem hade läst romanen Populärmusik från Vittula innan de fick sina roller i filmen. Men jo: senare har de gjort det. Och jo: de tycker bra om den men nej: ingen av dem känner sig som så väldigt besläktade med sina respektive rollkaraktärer. ? Vi har bott i samma rum under hela inspelningstiden och kommer bra överens. Och ingen av oss har någon prestationsångest heller, försäkrar de. Gemensamt. Och Andreas af Enehielm, som är med i tre rockband hemma i Helsingfors och som av Mikael Niemi beskriv som ?han spelar mycket bättre än vad Niila gör?, tillägger att: ? Vi kan bara göra så gott vi förmår. Och det har vi gjort. Starkare relation Ombedda att nämna några favoritskådespelare plockar de fram namn som Edward Norton, Robert De Niro (speciellt dennes äldre filmer) och Al Pacino. Den omständigheten att ingen av dem talar tornedalsfinska upplevs inte heller som något problem. Det gick ju rätt bra när Liv Ullman talade norska, i stället för småländska, i Jan Troells Utvandrarna så ... ? Det blir en betydligt starkare relation mellan killarna i filmen än i boken. Så mycket kan jag i alla fall säga, säger Mikael Niemi. Och säger i nästa andetag ändå lite mera: ? Det känns väldigt levande och stort med den här filmen. Och så lägger han till, med klädsam självironi: ? Den åsikten är jag beredd att kasta nya tårtor för att understryka! Skulle spelas in i Toredalen Ett av Mikael Niemis krav, som han inte kompromissade med, var att inspelningen av Populärmusik från Vittula skulle förläggas till Tornedalen där ju handlingen också utspelar sig. ? Den skulle absolut inte inspelas i Trollhättan eller något annat ställe söderut. Då fanns det en helt uppenbar risk för ?fel sorts exotism?. Angående filmade romaner så gillar Miakel Niemi Lasse Hallströms Mitt liv som hund och Allan Edwalls Åke och hans värld, efter Reidar Jönssons och Bertil Malmbergs romaner. Men anser att det som Bo Widerberg åstadkom med Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget och Bille August med Peter Hoegs Fröken Smillas känsla för snö blev: ? Rena kalkonfilmerna! Vid ett tillfälle råkar Max Enderfors säga att han ju som Matti i filmen spelar Mikael Niemi som ung. Varmed författaren genast rättar honom med orden: ? Nej, för helvete! Du spelar inte mig! Lite senare modifierar han sig och erkänner att det finns drag av både den unge Matti och Niila hos honom. Han säger sig ha varit lika blyg och tystlåten som Niila när han var liten. Det har dock gått över. Nu. Känner pressen på sig Utanför församlingshemmet, där presskonferensen har ägt rum, har filminspelningen fortsatt att pågå. Och slirat över tiden. Som alla filminspelningar alltid brukar ha för vana att göra. I stället för att äta lunch klockan tolv så blev det matrast kvart i två på eftermiddagen i stället. Filmteamet rusar hungrigt i väg mot församlingshemmet men regissören Reza Bagher tar sig, trots att han både är hungrig och är befinner sig i ett svårartat behov av att gå på toaletten, ändå tid att besvara pressens frågor. ? Det är klart att jag känner press under arbetets gång här. Den här filmen har ju ungefär en miljon olika regissörer, eftersom det är så väldigt många som har läst romanen. ? Men när Kjell Sundvall tackade nej till att regissera filmen så bestämde jag mig för att tacka ja! Sedan har jag periodvis bott här i Tärendö och jobbat med manuset; umgåtts väldigt mycket med Mikael Niemi och hans familj samt gått omkring och tagit till olika intryck. Också. ?Ett kamikazeprojekt? Reza Bahgher är dock ?helt övertygad? även om detta: ? Många kommer att bli jättebesvikna när de har sett filmen! Just därför att de har tyckt så bra om boken. Och vi har varit tvungna att utesluta så mycket ur den. Av naturliga skäl. Annars hade den ju blivit sju timmar lång. Reza Bagher beskriver filminspelningen som ?ett kamikazeprojekt ? som ändå har blivit så lyckat som man kan begära?. ? Att jobba med små barn innebär ju också en utmaning. Men jag manipu

Tagning efter tagning tas ... för säkerhets skull

I går fredag var det inspelningsdag 42 av sammanlagt 45 på produktionen av Populärmusik från Vittula; den film som producenten Joachim Stridsberg, till en kostnad av 22 miljoner och i regi av exil-iraniern Reza Bagher, gör efter Mikael Niemis minst sagt gångbara roman.