Gården är ett levande museum

Uppe på en kulle, med utsikt över en å står Pehrsgården. På ängen går hästen Snobben och kossan Prima och betar. Går man över bron kommer man till grisarna, hönsen och fåren. Svensbyliden är ett hembygdsområde utanför Piteå men också bostad för Britta och Lennart Berglund. Under tre veckor i sommar lever de som man gjorde för 100 år sedan. De mjölkar sin ko, bakar bröd i bagarstugan, använder utedasset och slår gräs med lie. Allt medan turister och andra besöker Pehrsgården.  ? Jag har tänkt att vi måste se ut som apor i bur men det känns inte alls så. Vi har så trevliga gäster och vi fortsätter med vårt även om det kommer folk, säger Britta som också är ordförande för Svensby hembygdsförening. Nappade genast på idén Svensbyliden ligger egentligen i Rismyrliden inte långt från varken Svensbyn eller slalombacken Vallsberget. På den platsen har det funnits bebyggelse sedan slutet av 1600-talet och Pehrsgården har fått sitt namn efter Pehr Ingelström som föddes där 1811.  ? När jag blev ordförande tänkte jag att ett dött museum där man bara kan titta på saker finns överallt. Jag ville att det skulle vara levande och det blir det först när någon använder alla de gamla sakerna, säger Britta Berglund. Hon pratade med sin man Lennart som genast nappade på idén och nu är de husmor och husfar på Pehrsgården. Småbrukarfamiljen består också av barn, även om det inte är makarna Berglunds egna. Sedan har de också en dräng och en piga.  ? Det finns så mycket här som är kul att göra när man är barn men jag hjälper inte till lika mycket hemma, säger Björn Bergström, ett av ?barnen? i familjen. Uppstigning klockan sex En normal dag på Pehrsgården börjar med uppstigning klockan sex. Då går husbonden och mjölkar kon medan mor lagar frukost. Sedan tar de itu med sysslorna som bland annat inkluderar att ge mat till djuren, tvätta, baka, städa och mycket annat. Mitt på dagen äter de middag och medan mor diskar undan slumrar far på sofflocket. Eftermiddagen går också åt till att sköta gården och klockan 14 mjölkar Lennart kossan.  ? Vanligtvis mjölkar man bara morgon och kväll men då är det ju inga turister här, säger han och skrattar. Efter kvällsmat finns tid för att väva och brodera och då använder också Britta och Lennart bastun.  ? I går var jag så trött att när jag satte mig på bänken somnade jag medan jag tog av mig kläderna, berättar Britta. Vid 23-tiden lägger de sig i kökssoffan medan barnen sover i skåpsängen. Vill föra kunskapen vidare Att hela tiden ha människor runt omkring sig beskriver Britta Berglund som stimulerande.  ? Jag blir inte alls less, bara trött ibland. De är båda uppvuxna i lantbruksfamiljer även om landbruk under deras egen barndom var betydligt modernare än för 100 år sedan.  ? Mellan 1900 och 1950 förändrades inte jordbruket så mycket, vi har ju båda hunnit uppleva en hel del. Vi är nog bland de sista som minns hur man gjorde förr och det här är en möjlighet att föra kunskapen vidare, säger Britta. I vanliga fall arbetar hon i östra Kiruna på ett tillväxtcentra och Lennart arbetar på pappersbruket Kappa i Piteå. Inte van bli handmjölkad 1989 fanns bara grunderna kvar av det som en gång var Pehrsgården. Men en grupp engagerade sig i att restaurera den gamla dammen i Rismyrliden och kvarnarna. Därefter följde också uppbyggnaden av Pehrsgården. Det bostadshus som står där i dag är hämtat från Hemmingsmark men passade exakt på den gamla grunden, så exakt att till och med källarluckan hamnade över den gamla källaren. I dag finns åtta byggnader runt Pehrsgården men man ska även skaffa en långloge för att riktigt återställa platsen som den såg ut när Igelström bodde där. Även om Lennart Berglund har mjölkat kor förut övade han liten innan tiden på Svensbyliden.  ? Ja, fast det var mest kon jag övade, hon är ju inte van att bli handmjölkad. Besökare, speciellt barn, brukar också få chansen att pröva mjölka Pehrsgårdens kossa Prima. Saknar inget Det mesta på gården minner om gamla tiden även om det finns saker som skvallrar om att det faktiskt är år 2004. På klädsträcket hänger en bikini och en väldigt färggrann handduk.  ? Jag saknar inte riktigt något modernt. Ibland måste jag använda telefonen för att kontakta mitt vanliga jobb men det finns ju här nere på kaféet, säger Britta Berglund. De är dock mer noggranna med hygienen än vad man var förr i tiden.  ? Det har att göra med att vi bjuder på saker som våfflor och så. Då vågar vi inte använda annat än vatten från en vanlig kran, säger Lennart. Brittas dröm var att kunna åka häst och vagn till affären och handla men de fick inte tag på någon häst som kunde dra.  ? Nej, nu smiter vi iväg på morgonen med bilen, säger hon. Återvänder gärna Även om de skulle vilja göra allting själva på samma sätt som för 100 år sedan är det inte möjligt.  ? Vi har helt enkelt inte tid med det. Under sommaren har andra familjer haft möjlighet att komma och bo med Berglunds på Pehrsgården. Det är emellertid bara en familj som varit intresserade.  ? Det är tråkigt för det hade varit så roligt om fler hade fått ta del av det här, säger Britta. Paret har nu bott på gården i en och en halv vecka och har således lika lång tid kvar.  ? Jag trodde att det skulle vara roligt men det var ännu roligare än så, säger Lennart entusiastiskt. Makarna Berglund skulle heller inte ha något emot att återvända nästa sommar.  ? Om alla praktiska detaljer gick att lösa skulle jag gärna komma tillbaka men det hade som sagt varit roligt om fler skulle få uppleva det här, säger Britta Berglund.

Gården är ett levande museum

Att mala sitt eget mjöl, handmjölka kossan och tvätta kläder i ån. Allt detta minner om svunna tider men för makarna Berglund är det nutid. Under tre veckor i sommar lever de som man gjorde för 100 år sedan på hembygdsområdet Svensbyliden utanför Piteå.