... med en riktig röding på kroken
Vi hann bara landa med helikoptern innan undertecknad plockade ihop utrustningen. En första anblick av Svarttiluoppal skvallrade om vad som väntade oss. Vakande röding bröt gång på gång den spegelblanka vattenytan.
Foto: Andreas Wälitalo
Första kvällen var vi ensamma vid det helt underbart vackra Svarttiluoppal och som flugfiskenovis, sånär som på ett par flugfisketurer för 30 år sedan, fick jag äran att inleda medans mina fiskekompisar fotograferna Roland och Andreas skulle slå upp tältkåtan. På med de nya vadarna ihop med det nya spöet och agna med en av de nya flugorna sedan var jag redo. Min första tanke var att det här med flugfiske är nog som cykling. Har du en gång lärt dig det så kan du det och visst jag fick ut flugan, men mycket mer var det inte. Ganska så snart anlände de bägge fotograferna och mina förhoppningar om att fånga den första fisken såg ut att grusas. Under den halvtimmen jag hade stått ensam vid utloppet så hade öringarna och rödingarna gjort allt för att reta gallfeber på mig och när Andreas kom fram till "mitt" ställe så hann han knappt lägga ut flugan innan det small på en öring. Med lite stukat självförtroende förflyttade jag mig runt ön och så hände det. Min gröna superpuppa försvann i en stor virvel ett mothugg senare så kändes det som om att flugspöet skulle vika sig dubbelt. Efter tio minuter höll jag i min hand en röding på runt 1,5 kg, lycklig som ett barn. Riktig vildmarksmiddag
Den första kvällen var den enda som vi var ensamma vid drömvattnet för dagen efter landade tre stycken Sundsvallsbor. Ganska så snabbt besökte vi deras tält och bjöd in dem till en riktig vildmarksmiddag bestående av gravad röding, smörstekta rödingkotletter samt färskpotatis även dessa stekta i smör. Givetvis blev middagen en riktig succé. Andra dagen var också den blåsigaste vilket gjorde flugfisket riktigt prövande och utan att veta helt säkert så tror jag att det var den dagen vi landande minst med röding, men resten av veckan bjöd på riktigt kanonfiske. Jag hittade under den tredje dagen mitt favoritställe och det låg en bit ifrån utloppet och medans mina kamrater provade andra sjöar så vadade jag ut så att vattnet i det närmaste tangerade kanten på mina vadare och då nådde jag djupfåran. Jag fick dock ingen direkt respons. Trots att rödingarna vakade tätt inpå superpuppan så verkade inte den locka till hugg, men efter en dryg timme försvann flugan och ett bekant sug i det mjuka spöet fortplantade sig ända från spötoppen rakt in i hjärtat. Det var den första rödingen den dagen och två timmar senare hade jag fått nio rödingar alla vägande runt eller strax över ett kilo. Den eftermiddagen var det lätt att ta sig tillbaka till tältkåtan för att äta en stadig middag. Så långt hade resan varit en riktig succé tyckte jag i alla fall, men för fotograf Roland gick det lite tyngre. Visst han hade fått någon ströröding, men mycket mer var det inte. Dag fyra skulle dock visa sig bli hans dag. Röding efter röding
Roland paddlade sakta ut med sin flytring muttrandes om flugor och vilken han skulle välja. Jag hade försett honom med min favorit, grön Superpuppa, men den funkade inte lika bra för honom som för mig. Jag och Andreas satt och lät oss stekas av den starka fjällsolen som sköt stenhårda reflexer från den blanka vattenytan när Roland utbrast i ett euforiskt JAAAAAAAAAAAAAAA! Det visade sig att han i ett desperat försök hängt på en liten svart myra och det var avgörande för hans fiskelycka. Sittande på en sten med vattnet en bit ovanför midjan kunde vi nöjt titta på Roland när han drillade röding efter röding. De två sista dagarna förflöt i ett lugnt tempo där jag ofta kom på mig själv med att fundera på hur lyckligt lottad jag var. Att få tillbringa fem dagar vid något som måste vara ett av de vackraste fiskevattnen som Norrbotten kan uppbringa. Sakta försvann solen bakom tusenmeterstopparna runt Mitt nya fiskeparadis. Svarttiluoppal.
Så jobbar vi med nyheter