På lördagsförmiddagen satte jag mig i en dieselbil tillhör Kuriren, som rattades av A W och som styrdes mot Sundsvall. Som ligger lite drygt 58 mil söderut. Och på söndagsmiddagen - lite drygt 58 mil norrut och hemåt. Igen. A W vid ratten. Hela tiden kaffe- och matstopp lite här och där. Själv har jag inte och har aldrig haft något körkort (vilket nog alla ska vara djupt och innerligt tacksamma för). Förbi i och för sig intressanta orter och namnskyltar som Saluböle, Jäppling, Skrike och en mångfald med andra orter. Vi svischade förbi dem och vi dundrade över Höga kusten-bron också, medan vi lyssnade på lastbilsåkarcountry med Red Simpson och titlar som Nitro Express, The Man Behind the Badge, Highway Patrol; allt möjligt bra med Los Lobos samt stora sjok med Rod Stewart. Från 1964 och fram mot nutidens dagar. Det var han som vi for till Sundsvall för att göra jobb på. Vi hade, som man gör när man ska göra jobb i den här branschen, ackrediterat oss och även ansökt om fotopass. Inga problem - vi godkändes. Och meddelades också om att fotografen gjorde lämpligt att bifoga ett LÅNGT teleobjektiv till sin utrustning. För det var inte precis i närheten av scenen som han fick stå. Inte direkt så. I stället var det cirka 100 meter från densamma. Rod Stewart avtecknade sig som en liten prick långt där framme. Och de fotografer som hade fått fotopass tilldelades ungefär sex minuter för att göra ett professionellt och hedervärt arbete. Med andra ord: de (2) två första låtarna. Och inte ens från en position i "diket", framför kravallstaketet. Nej, i stället nere vid mixerbordet. Så långt bak som det bara går att komma, ungefär. Sedan var det direkt tvärstopp. Bara att lämna ifrån sig kamerorna och lämna området. Hade fotograferna en pressbiljett fick de sedan komma in igen (utan kameror). Annars - hej då! Detta är nu absolut inte något kokett gnäll från mediafronten. "Ni ska väl för fan inte gnälla, när ni slipper betala biljetterna och se toppartister gratis - håll käften, för fan, och gör ert jobb", säger (kanske?) valda delar av allmänheten/läsekretsen och biter surt ihop över snusprillan. Men det var just det. Göra sitt jobb. När man inte erbjuds någon rimlig möjlighet att göra det. Då är det ju inte så jäkla lätt Jag har hållit på att bevaka och skriva om artister och konserter i cirka 30 år vid det här laget (jovisst: jag är förvisso en gammal gubbjävel - yes I am!). Och det har inte precis blivit lättare med åren. Snarare tvärtom. Och jag tror inte att det är artisternas fel att det har blivit så. Generellt har det mycket länge varit så att det har varit tillåtet att plåta de (3) tre första låtarna. Därefter flytta sig längre bakåt, från positionen framför kravallstaketet. Och så har det varit fritt (inte alltid, men ofta) att plåta därifrån. Nu är det alltså (2) två låtar som gäller. Och sedan - ut (med kamerorna i alla fall). Det förekommer också (blir allt vanligare, faktiskt) att arrangörerna presenterar regelrätta kontrakt för fotograferna (rätt ofta även för de skrivande journalisterna) där de säger bort rätten till sina bilder (och texten). Om de, på något diffust sätt, skulle missköta sig. Så var det i samband med konserten med James Taylor i Stockholm nyligen. Så var det också med någon konsert med Pink Floyd för länge sedan. Och med väldigt många andra band och artister också. Det hade visst presenterats sådana krav från Rod Stewarts management-håll också. Men då hade den lokale arrangören, Anders "Tjacka" Söderberg, protesterat och sparkat bakut. Kravet drogs omedelbart tillbaka. Fotograferna (och tidningarna) har i allmänhet bestämt sig för att bojkotta de artister och deras konserter som ställer helt orimliga krav för exempelvis fotografernas arbetsinsats. Det brukar redovisas något kryckigt krav på att de "vill ha kontroll över bilderna" (och även texten). Vilket naturligtvis är helt oaccepabelt. Då är det bara att strunta i att bevaka men - då gäller det att alla gör det. Annars är det som ett slag i luften. På Rod Stewart-konserten i Sundsvall i lördags var det ju, givetvis, också en skog med mobilkameror som höjdes. Och mot dem kan ingen arrangör göra något alls. Men allt har blivit så hysteriskt och pretto i branschen de senaste åren. Säger man ifrån på skarpen brukar i och för sig de jellomässiga sifferfjantarna vika sig direkt. Men ibland ställs man inför en kompakt mur av jellofjantar. Och då orkar man, ibland, bara inte.Då förefaller det som enklare att slänga in bokjott-handduken. Det här är i alla fall en tråkig utveckling. Mycket tråkig. Sprättiga småpåvar från Live Nation (före detta EMA-Telstar) för vilka det är viktigare att maktdemonstrera, än att försöka hjälpa till. Då bara tröttnar man ju. Fast: Det finns också artister som bara ger fasiken i hur mycket som fotas. Till och med utländska sådana, men närmast kommer jag att tänka på en svensk artist: Louise Hoffsten. För henne var det helt tillåtet att plåta från första till sista låten Det var hon helt OK med och bara brydde sig inte. "Plåta så mycket ni vill, I Don’t Care". Schysst tjej, Louise! För det är ju faktiskt så att artisterna behöver massmedia, betydligt mera än vad massmedia behöver dem. Kan vara nyttigt för vissa att koppla det ..? Och så var det alltså drygt 58 mil norrut igen. Omkring 120 mil, på två dagar. En fullt ut härdande upplevelse. Men det var kul att se Rod Stewart. Det var det faktiskt. Och sex minuter gav ändå bra bilder. Fast hade de haft säg åtta minuter - så hade det kanske blivit ännu bättre bilder. Man vet ju bara inte. Återstår att se vilka direktiv som Gary Moore & co. slänger ut vid sommarens Beach Party i Piteå. Jag är, förhoppningsvis, närvarande och får ta del av dem. Bojkott - eller inte? Allt det här struntade ju kattfavvot Malin högtidligen i. Hon var hemma och hade det bra. Och så fortsätter ju Äventyret. Självklart så.
