Sunderbyn i blodet

Huset ligger i korsningen Mariebergsvägen/Sunderbyvägen. Där har Eva Nilssons förfäder brukat jorden i många generationer. Hon har papper som visar att släkten ägt gården i minst fem generationer. Men det finns uppgifter som säger att gården varit i släktens ägo sedan 1600-talet. ? Det finns en massa papper som jag inte hunnit titta på men vad jag hör så har gården tillhört släkten i flera hundra år. Eva Nilsson berättar om hur huset byggdes intill älven för djurens skull. ? Senare ändrade älven fåra ? jag undrar hur många det är som känner till det? Fram till början av 1960-talet drev Eva Nilssons morfar och mormor ett jordbruk på gården som hade vidsträckta ängar. På somrarna gick djuren på bete på den plats där Sunderbytippen nu ligger. Hon berättar om de många besök som hon gjorde på gården för att hjälpa sin mormor som blivit änka. ? Huset var omodernt fram till 1975, ja det fanns elektriskt ljus men inget annat. Vi fick ta vatten från grannen eftersom det inte gick att använda vatten från gårdens brunn. Hämtade vatten med kärra Eva Nilsson tar med oss till ett av uthusen. Där står en gammal cykelkärra, det var med den som hon och mormodern hämtade vatten. ? När vi skulle tvätta oss ställde vi en balja mitt på golvet. Hon berättar om hur hon redan som liten flicka blev förtjust i huset och gården. ? En gång när jag var nio år sade jag till mormor: ?när du är död ska jag bo här?. Vi skriver nu 1996. Eva Nilsson och fästmannen Lars Gunnar Avander börja fundera på att överge lägenheten på Örnäset för ett hus. Eva Nilsson ville ha ett hus med stor trädgård medan sambon ville ha dubbelgarage. ? Vi letade och letade men hittade inget som passade oss riktigt bra. Men en dag sade mormor: ?ni kan väl flytta in i mitt hus?? Och så blev det. ? Fast om vi hade vetat hur jobbig och omfattande renoveringen skulle bli ? ja då hade vi inte flyttat in i huset. Innan arbetet började bad de kommunantikvarien Kaj Bergman titta på huset. Eva Nilsson berättar om hur Bergman blev förundrad över husets mått, det är mycket brett i förhållande till längden. ? I mitten på 1850-talet delades huset i två delar i samband med ett arvskifte. Var den andra halvan hamnade är det ingen som vet. Renoveringen blev omfattande, Eva Nilsson säger att det var som att bygga ett nytt hus. Allt revs upp. ? Direkt på timringen hade man klistrat Kuriren som en slags tapet. Den äldsta tidning som vi hittade var från 1882. Så när vi renoverade passade vi på att klistra in Kuriren från den dagen. Bytte fönster Eva Nilsson berättar om hur de gjorde renoveringen i etapper. Ett av de första stegen var att byta ut fönstren som var av ett modernt snitt. ? Vi hittade de gamla fönstren på vinden. Efter många samtal och kontakter fick vi tag på en snickare i Västerbotten som är expert på gamla fönster. När jag beskrev det gamla fönstret bad han om alla mått. Sedan levererade han fönster som var både billiga och helt perfekta. De gamla fönstren har två olika spröjs, den översta är bred och den undre är smal. Innertaket är också omgjort så att det liknar det tak som fanns i huset. Köket är stort och rymligt och utrustat med all modern utrustning. Men på väggen hänger en gammal klocka från 1950-talet. ? Den påminner mig om min mormor ? det är därför den hänger där. Nu är paret Nilsson Avander inte klara med renoveringen av det gamla huset. ? Vi har bara lite drygt 70 kvadratmeter och det känns trångt även om vi bara är två. Så nästa projekt är att bygga ut på övervåningen så att vi får ett ordentligt vardagsrum. Men allt detta är en bisak för de två. För genom flytten till Sunderbyn har de fått det som de längtade efter. ? Jag har den trädgård som jag alltid önskat mig och Lars-Gunnar har sitt dubbelgarage så att han kan meka med sina bilar. Det bästa är ändå miljön här, att vara på landet och känna det lugn som finns här, säger Eva Nilsson.

Sunderbyn i blodet

Eva Nilsson är femte generationen ägare till den Norrbottensgård i Sunderbyn som hon och hennes man bor i.? Det är fantastiskt att bo i ett hus som tillhört släkten så länge. Men det bästa är ändå att det är är så lugnt och fridfullt här.

Eva Nilsson är femte generationen ägare till den Norrbottensgård i Sunderbyn som hon och hennes man bor i.
? Det är fantastiskt att bo i ett hus som tillhört släkten så länge. Men det bästa är ändå att det är är så lugnt och fridfullt här.