Elisabet Kero har jobbat som präst i över 17 år och var senast kyrkoherde i Almunge, Uppsala. Men i augusti, mitt i pandemin, valde hon att hoppa in som sjukhuspräst vid Sunderby sjukhus.
– Det är klart att det blev en rivstart men det har gått bra. Det känns meningsfullt och jag har fått göra skillnad i den här pandemin, säger Elisabet Kero.
Hon berättar att de är ett bra arbetsteam som utgörs av två präster samt två diakoner och att deras arbete känts viktigt och betydelsefullt i denna tid.
– Den här pandemin är naturligtvis jobbig för alla. Det känns bra att få vara en tröst och samtala med både sjuka, anhöriga och personal i en helt ovanlig och annorlunda tid.
På grund av restriktionerna får anhöriga inte besöka sjukhuset men då finns möjligheten att vända sig till sjukhuskyrkan som en samtalspart däremellan.
– Det gäller inte bara de som är sjuka i covid-19 utan det gäller alla. När man är sjuk och orolig för sin hälsa är det klart att man behöver någon att prata med. Vi samtalar ofta om livet, döden och de svåra frågorna som lidande, säger hon.
Sjukhuskyrkan finns för alla som behöver prata, oavsett om man har en tro eller inte. Enligt Kero är det lätt att bli sin diagnos när man är sjuk och därför bemöter hon alltid människor utan fokus på deras sjukdom.
– Så klart det känns jobbigt ibland för jag är ingen Jesus som kan göra människor friska. Det jag kan göra är att lyssna och bekräfta deras smärta och be för dem. Livet är inte rättvist och det finns mycket meningslöst lidande som inte ens vi präster förstår.
Hon berättar att de aldrig tränger sig på hos människor utan lyssnar till den enskildes behov och önskningar. Det svåraste och mest utmanande med yrket är enligt henne att inte kunna förbereda sig.
– Vi måste hela tiden vara i nuet och lita på att vi är till tröst. Jag får vara med om både glädje och sorg. Glädjefyllda stunder där människor blir friska och åker hem men också svåra där människor blir sjukare och i vissa fall dör, säger Kero.
Som sjukhuspräst vet Elisabet Kero aldrig vart hon hamnar men enligt henne känns det bra att veta att hon kan finnas där, mitt i det svåra. Yrket har lärt henne att uppskatta det lilla i livet och att inte ta sin egna hälsa för givet.
– Vissa saker stannar kvar i minnet en längre tid. En man här på sjukhuset ville gärna att jag skulle vara där när han dog och jag hade faktiskt möjligheten att få träffa honom precis innan han gick bort, det är ett jättefint minne som jag har. Självklart blir jag ledsen när människor dör runt i kring en men det är också en del av livet.
Sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus har något som kallas för stillhetens rum. Dit kan sjuka och anhöriga på sjukhuset gå och tända ett ljus eller be en bön. Vanligtvis har de flera besökare per dag men i nuläget är det inte så många.
– Ibland händer de att patienter eller anhöriga ber oss tända ett ljus för dem. Det är fint att vi även har den möjligheten här på sjukhuset förutom att vara ett samtalsstöd.
Elisabet Kero börjar jobba som församlingspräst vid Porsökyrkan i mitten av januari och ska även börja som präst på häktet. Men hon tar med sig allt hon lärt sig och fått vara med om under sin tid som sjukhuspräst på Sunderby sjukhus.