När denna unga kvinna slår sig ner vid grillringen utanför sin fars hus i Sudok går inte tanken till sjukdom.
Först är det naturen, stillheten vid sjön och en människa som ser ut att stråla av lycka. En bit bort står hennes pappa, Gunnar Engström, och röker fisk - en gårdsidyll och en mycket fin sommardag.
Men verkligheten är att det tråkiga inte alltid syns när solen värmer huden och det glittrar i omgivningen. För Hannah Engström började livets jobbigaste period när det bara skulle vara glädje. Det var annandag jul 2009 och snöstormen stod och väntade bakom krönet och mörkret bara mötte ljuset helt snabbt.
Hela familjen var samlad i Sudok som ligger tio mil från Boden, rakt in i skogen väster om Vuollerim. Syskonen, mamma och hon själv hade som vanligt när det är jul kommit till hennes pappas hus från sina respektive hem i Luleå, Stockholm, Jönköping och Helsingborg.
Vinglig och yr
På annandagen försökte Hannah Engström bota sin trötthet efter en hemvändarkväll i Jokkmokk där hon är född och uppvuxen. Men utan förvarning knäppte det till i huvudet och hon blev vinglig och yr och det började pirra i armar och ben.
Hon lade sig ner på en madrass och stödde sig på armarna. Sedan försvann kraften i ena armen. Hon tappade även känseln i högra benet och började sluddra. Läget blev akut.
- Jag såg allt i svartvitt och jag kände inte kroppen. Paniken kom och jag trodde jag skulle dö.
Snabbt ringdes det efter ambulans, men efter att familjen sansat sig kom de på att det skulle ta för lång tid. Hennes pappa tog i stället bilen och lade dottern i baksätet.
På akuten i Sunderbyn bestämdes att hon redan samma kväll skulle transporteras till Umeå. Det blev bil eftersom helikopter var otänkbart i snöstormen. I första läget såg inte läkarna något konstigt på skiktröntgen, men efter tredje gången upptäcktes två proppar i huvudet.
- Jag kom ihåg att jag blev chockad, men i övrigt vet jag inte vad som hände, jag var så drogad av medicinerna.
Hängande ansikte
Och här någonstans började vägen tillbaka. I alla fall bestämde hon sig för att det skulle ordna sig. Trots att hon låg där med ena ansiktshalvan hängande och utan känsel i högra sidan. Dessutom hörde hon ett viskande samtal där en läkare sa att det inte alls var säkert att hon skulle bli bra.
Det positiva var att propparna kunde lösas upp och efter något dygn lyfte hon tummen och allt eftersom kom känseln tillbaka i övriga delar.
Då blev Hannah flyttad till stroke-enheten i Luleå, där hon blev kvar i en och en halv månad. Nio dagar efter stroken tog hon med stöd sina första stapplande steg. Sedan startade en lång och mödosam träningsperiod, och hela tiden hade Hannah målet klart.
- Jag ville slutföra mina studier, men läkarna pratade om hjärntrötthet och att det skulle bli för jobbigt. Då blev jag så deppad att jag var på väg att skita i all träning. För jag ville ju så gärna plugga.
Men med hjälp av en kurator och familjen så satte hon igång att studera på distans. Hon missade bara en tenta och orsaken var att hon inte då kunde skriva på sin dator. När Hannah blev utskriven i februari 2010 var hon i princip frisk, det enda besvärliga var att kunna kontrollera kraften i fingrarna.
Hjärtfel
Fast det var inte slut med motgångar, läkarna hade upptäckt ett medfött hål mellan förmaken i hjärtat. Något som många människor har, men hennes var alldeles för stort.
- Det var troligtvis orsaken till stroken, det blir turbulens i hjärtat och det skjuter iväg proppar i blodet.
Hon förstod att hon känt av det här ett tag innan stroken kom. Som hon förklarar brann det i bröstet vid träning, dessutom var hon emellanåt ofantligt trött och hade yrsel.
Följden av upptäckten blev en operation i december 2010, ett inplantat sattes i hålet.
Mitt i samtalet i Sudok kommer hennes pappa och säger att det vankas rökt fisk. Hannah skrattar mot honom och säger att vi kommer snart. Hon visar med tydlighet hur hon trivs med livet - det nya.
- Jag har inte blivit äldre än 25, de här åren med sjukdomarna som jag försöker tänka på så lite som möjligt känns så onödiga. Samtidigt är jag så glad att jag klarat mig. Under den här tiden på sjukhuset såg jag så många andra unga människor som inte hade samma tur som jag.
Lever i nuet
Hannah berättar att hon på flera plan har förändrats som människa. Hon lever i nuet, kan utan att tveka göra bort sig, hon stannar upp och tänker och skrattet kommer oftare.
Det Hannah, som bor i Helsingborg sedan fem år tillbaka, nu har kvar i sjukdomssäcken är att hon måste medicinera. Biverkningarna märker hon framförallt i hud, naglar och hår. Men för den som inte vet är hon en ung kvinna som uttrycker livslust och har lätt för att le. Nyligen fick hon också veta att hennes fyra års studier gett resultat, hon börjar arbeta i Malmö efter sommaren.
- Jag är så sugen på att göra karriär.
Men först ska Hannah och pojkvännen åka till Sardinien, och det är något som hon har längtat efter. Mörkret har bytts mot ljus, en ny resa börjar för henne.
Nu väntar resten av livet.