Videon är inte längre tillgänglig
Sent på fredgen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme till döds i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm. Mordet är ouppklarat.
Du var en av de sista som talade med Olof Palme. Berätta?
– Jag, min fru Agneta och Mårten Palme var där, vi var på samma biofilm som paret Palme, alltså Bröderna Mozart. Det här var ju en fredag. Alla var glada och pigga, vi pratade mycket jag och Palme och till sist hyschade Lisbeth ner oss. ”Nu får ni vara tysta”, filmen börjar”. Han kunde ju inte sitta ordentligt, Palme, och jag minns hur han satt då. Och håret som spretade. Han skulle till Nordiska ministerrådet och vi kom överens om att träffas på tisdagen. Efteråt skildes vi åt. Mårten var kvar när jag gick. Min fru frågade mig om vi kanske skulle fråga om vi skulle köra dem hem. Jag sade, det är inte möjligt, man frågar inte statsministern om han vill åka i en folkabubbla. Man förutsätter att landets statsminister har reglerat det här själv. På morgonen efteråt läste jag om det i tidningen. Jag trodde först det var ett terroristdåd. Det var ett skott mot ett samhälle som kom att förändras, det blev inte som innan i Sverige.
Det här med skjutsen, ni hade tanken att inte tränga er på?
– Ja.
Är det här något du funderar på?
– Näää ... men det är klart, om vi kört dem hem, men vad har den tanken för värde.
Du träffade Olof Palme då och då?
– Ja, och jag minns en händelse då han kontaktade mig och ville träffa mig, på den tiden då jag var fackordförande. Jag blev fullständigt utskälld. Sedan, när jag skulle försvara mig, så råkade Palme hitta en flöjt som låg där och som han kanske fått i något sammanhang. Då jag började prata började han spela flöjt och vände sig bort. Tala om att osynliggöra en. Jag blev så ilsken så jag reste mig för att gå. ”Björn”, sade han och klappade om mig. ”Ta det inte personligt, jag är bara så förbannad på hela fackföreningsrörelsen idag”.
Vill du läsa hela exklusiva reportaget med Björn Rosengren? Klicka här!