Katterna Missan och Mimmi har gjort sig hemmastadda i lägenheten i Stockholm, dit Henrikssons flyttade för mindre än ett år sedan. Katterna är en påminnelse om sonen som de miste alltför tidigt. Han var den som valde ut kattkullen som Mimmi kommer från och han var lika förtjust i katterna som resten av familjen.
Marcus blev bara 28 år men finns alltid nära sina föräldrar. Fotografiet på väggen och hans hockeyhjälm på hyllan i vardagsrummet påminner om Susanne och Anders äldste son. Han finns i den gula fjärilen som landade på gravstenen när Susanne var där och hans närvaro känns tydligt när Susanne behöver den som mest:
– När jag är som mest ledsen kurar katterna ihop sig tätt intill mig.
Några månader efter den älskade sonens död väcktes tanken på att flytta från Västerbotten, där malmbergsparet haft sitt hem de senaste åren.
– Vi flyttade för att orka. Vi behövde något annat att fokusera på och vi kände så starkt att vi ville vara nära dem som är viktigast i livet – våra utflyttade barn, säger Anders.
Nu har paret också fått ett barnbarn, för bara två veckor sedan födde dottern Nadja en liten son. Det strålar om Susanne när hon berättar om lille Karl Adrian Marcus – den stora lyckan som kom in i deras liv ett drygt år efter att den stora sorgen och smärtan oväntat drabbade dem.
– Jag och Marcus var otroligt tajta. Han kände om jag mådde dåligt och jag kände direkt om han inte mådde bra. Han var väldigt familjekär och de yngre syskonen såg upp till honom. Marcus har jobbat i hemtjänsten och som elevassistent och var lika omtyckt överallt. Han var snäll och omtänksam, säger Susanne och konstaterar att Marcus var den starkaste och mest vältränade i familjen.
Marcus började spela hockey redan i fyraårsåldern, till en början i Malmberget där familjen bodde när han var liten, och under de sista åren i Umeå Dragons.
Marcus och hans flickvän Elina bodde nära Anders och Susanne i Vännäs.
– Vi umgicks ofta och hade bland annat planerat att fira nyår tillsammans, säger Susanne med tårar i ögonen när hon börjar berätta om den sista tiden i Marcus liv.
Han hade varit förkyld till och från under hösten och drabbades av en bihåleinflammation som behandlades med antibiotika.
– Efter den kände sig Marcus bättre och gjorde en fantastisk match med en 97-procenting räddningsinsats. Dagen efter kom han spontant över och åt middag med oss. Det var vår sista måltid tillsammans.
Marcus jobbade som vanligt hela veckan, men skickades hem av arbetskompisarna på fredagen. Han såg blek och hängig ut.
Susanne ställde en fråga om hur han mådde i familjens chatt. Hon fick inget svar, men sambon Elina skrev att Marcus nog hade magsjuka eftersom han kräktes. Under eftermiddagen fick Elina inte längre kontakt med Marcus och hans tillstånd försämrades så dramatiskt att han drabbades av ett hjärtstopp. Elinas pappa och en läkare som bodde i närheten gjorde hjärt-lungräddning på Marcus och de fick igång hjärtat.
När Elina sms:ade "Ring!” var de redan på väg med ambulans till akuten på Norrlands universitetssjukhus.
– Vi kastade oss i väg så fort vi kunde. Vi fick gå in till Marcus. Han var medvetslös och kopplad till en respirator men hans hjärtslag och värden så fina ut så vi hade aldrig kunnat föreställa oss hur allvarligt läget var, säger Anders.
Efter många oroliga timmar gjordes tester på Marcus hjärna som visade att han var hjärndöd, bihåleinflammationen hade spridit sig till hjärnan.
– De får in ungefär två sådana fall per år i Umeå. Marcus hade kanske gått att rädda om han kommit in mycket tidigare till sjukhuset, berättar Anders.
Marcus liv inte gick att rädda, men hans organ skulle kunna rädda andra liv. Hur ställde de sig till det?
– Vi behövde inte ta beslutet där och då, men vi kände att det var rätt att säga ja. Det är ett tungt beslut men vi har barn med kroniska sjukdomar och det bidrog till att det kändes rätt att hjälpa andra. På lördagen kom våra barn, Marcus moster och morbror och andra nära för att ta farväl och alla tyckte att vi tagit rätt beslut som sa ja till donation, berättar Susanne och säger att de fick ta den tid de behövde för sitt avsked. Marcus kropp och hjärta hölls igång på konstgjord väg.
Susanne och Anders säger att Marcus var vältränad och stark och påminde alltid dem om att hålla i med träningen. Det är ord som finns kvar hos dem fortfarande.
– Efter Marcus död åkte vi skidor varje eftermiddag och när jag sprang Tjejmilen senast gick det bättre än någonsin förr. Jag är säker på att Marcus var med mig hela vägen, säger Susanne.
Marcus organ flögs till Göteborg och Norge. Familjen vet inte vilka som har fått dem och är själva anonyma inför mottagarna. Via sjukhuset förmedlades ett brev från mannen som fick Marcus hjärta.
– Han skrev och tackade för att han har fått chansen att leva längre, han har barnbarn som han nu får följa genom livet. Sorgen att förlora ett barn gör så ont att man inte tror att man själv kan överleva. Smärtan blir inte mindre men vetskapen att han räddat fem liv skänker tröst och värmer våra hjärtan.
Susanne och Anders berättar sin historia för att lyfta vikten av organdonationer. De har själva tagit ställning för och hoppas att fler väljer att göra detsamma.