Cigg, joggning och kungliga hormynt

För tio år sedan förfalskade han mynt, nu ger han ut en bok om löpning och rökning. Allt kan bli konst verkar det som för Karl Fredrik Mattsson. "Nästa projekt blir nog kopplat till Norrbotten, hoppas jag", berättar kreatören som bor i Stockholm men växt upp i Piteå.

Mikrojogg, det är så Karl Fredrik Mattsson kallar sin motionsform. Hans rundor tar aldrig mer än 14 minuter, något som är lite av en protest. "Unga personer förstärks i sin oro om att inte vara nog smala eller coola när träningsmänniskor berättar om alla mil de klämmer på skidor eller i löparskor. Det är liksom ingen hejd på dem. Den där perfekta bilden folk vill projicera av sig själva stör mig".

Mikrojogg, det är så Karl Fredrik Mattsson kallar sin motionsform. Hans rundor tar aldrig mer än 14 minuter, något som är lite av en protest. "Unga personer förstärks i sin oro om att inte vara nog smala eller coola när träningsmänniskor berättar om alla mil de klämmer på skidor eller i löparskor. Det är liksom ingen hejd på dem. Den där perfekta bilden folk vill projicera av sig själva stör mig".

Foto: Pär Bäckström

Stockholm2021-11-10 19:02

Han beskriver det som sin första riktiga bok, trots att han gett ut tre stycken tidigare. En om palt, en om bröd och en med ordvitsar om Sverigedemokraterna. I den han nu är aktuell med, "Den joggande rökaren", är han mer personlig, han blottlägger sitt liv och sin tankevärld på ett väldigt intimt vis i dagboksform under en ettårsperiod. Till en början var det bara tänkt som ett projekt, inte en bok.

– Jag började jogga för att jag skulle vilja sluta röka. Det fanns någon tanke om att leva sundare, men samtidigt hade jag ett jättestort behov av att skriva. Så jag satte upp regler. Jag ville ju egentligen inte jogga, men jag ville skriva. Regeln löd att om jag joggat får jag skriva efteråt. Jag började därför mikrojogga, korta sträckor men ofta. Mina joggingrundor är aldrig längre än två kilometer och tar mellan 12 och 14 minuter.

Det är främst morgnarna han springer på, innan frukost.

– Jag trycker på kaffemaskinen och brummar ut en kopp kaffe, smuttar lite på den, ger mig ut och springer. När jag kommer tillbaka är kaffet fortfarande varmt.

Till kaffekoppen går det att i boken utläsa att det ofta finns med en cigg. Så hur gick det egentligen med viljan att sluta röka?

.– Just nu röker jag inte. Mer säger jag inte.

Han är både hemlig och öppen, herr Mattsson. Många meningar studsar och han målar bilder av sin sinnevärld. Joggingboken känns naken, hudlös. Och den beskriver inte bara honom själv, utan även familj och de allra närmaste.

– Där hade jag många grubblerier, för man vill ju inte hänga ut någon. Samtidigt ville jag verkligen skriva rakt ut hur saker är. Så ibland tvingades jag fråga mig själv om orden gör för ont och om de tillför boken något. Gjorde de ont men tillförde inte någonting ströks de, gjorde de ont och tillförde boken något fick de vara kvar.

Vad har din fru och dina barn sagt?

– Barnen är för unga eller ointresserade för att orka eller vilja läsa igenom texten och min fru ville inte läsa den innan den gick i tryck. Nu säger hon att hon börjat läsa den, men det vete faan.

På tal om barnen hade han dem lite i åtanke när idén till boken började växa fram. Han ville utgöra en motvikt till den prestationshets som pågår.

– Jag har två döttrar, och de är hittills förskonade vad jag vet. Men unga personer som inte är nog smala eller coola förstärks i sin oro av alla träningsmänniskor som berättar om alla mil de klämmer på skidor eller i löparskor. Det är liksom ingen hejd på dem. Den där perfekta bilden folk vill projicera av sig själva stör mig. 

Boken har även vemodiga drag. Vi får möta allt från konflikter med hustrun till mamma Karins sista andetag i livet. För oss som norrbottningar kanske delarna med beskrivningarna kring uppväxtens Piteå är som mest spännande. Övergångsstället vid Timmerleden där han höll på att mista livet som ung, mamma Karins lägenhet på Uddmansgatan och minnena från Pitholmsskolan.

Han kom att lämna staden tidigt, och nu när hans mor lämnat livet är stunderna i norr väldigt annorlunda.

– Det är jäkligt märkligt att bo på hotell i sin hemstad. När jag skrev paltboken fungerade den lite som en ursäkt för att för att få förlägga min tid där uppe. Och även om min mamma inte längre finns kvar vill jag dit upp. Just nu känns det som omvänd lappsjuka inom mig. Därför blir nog nästa projekt kopplat till Norrbotten, hoppas jag. Men det är än så länge hemligt, säger Mattsson och det hörs hur han ler lite snett i luren.

Med tanke på hans bredd är det svårt gissa vad det kan komma att kretsa kring. Han försörjer sig som frilansande copywriter och kreatör, jobbar bland annat med en uppstart av ett nytt varumärke för hållbara barnprodukter. Men till hans konstnärliga ådra hör ju även de fria idéerna. En sådan blev mycket uppmärksammad sommaren 2012. Idén började ta form för tio år sedan. 

– Situationen var den att jag satt på en buss på väg till reklambyrån där jag jobbade då. Stan var avspärrad och folk stod med en massa flaggor för kungen fyllde väl år eller nåt. Det irriterade mig. När vi passerade slottet tog jag därför en bild och la ut på Facebook med texten "Där bor han, vår horkarl till kung". Jag tänkte det var dags att damma av det där gamla ordet, och just då pågick dessutom en diskussion om tjejer som blev kallade horor på skolgården. Så jag slog ihop de två, och det blev ett jävla liv. 

Hans inlägg delade läsarna i två läger, och han insåg att det var en het potatis. Han lät den vila ett tag tills han ett par månader senare kläckte idén som kom att skapa en än hetare debatt; att förfalska enkronor med orden "Vår horkarl till kung" på.

– Det där var främst en idé som jag ville se hur långt man kunde ta. Skulle jag hitta någon som kunde hjälpa mig att förfalska? Jo, det gick. Åtta mynt gjordes och sommaren 2012 var Piteå-Tidningen den första media att skriva om det. Min tanke var egentligen att vara anonym, men det gick inte. En journalist på Svenska Dagbladet luskade på något vis ut vem jag var och la pusslet.

Det där ledde till lite jobbiga situationer, bland annat så blev chefen på reklambyrån där han jobbade just då väldigt upprörd. 

– Han var inte glad, han hade velat att jag berättat om det. Så just då blev det lite problem. Men det är konstigt kan jag tycka. Hade jag drivit en reklambyrå hade jag tyckt det varit en rolig och intressant grej.

Var är de mynten nu?

–Ett donerades till Kungliga Myntkabinettet, ett auktionerades ut på Tradera till förmån för P3 Musikhjälpen (myntet såldes sedan för 80 200 kr) och de andra kommer jag inte säga var de är. Men jag hörde av någon vän till någon annan som sa att den hört att kungen vill köpa alla mynten. Jag vet inte om det var sant.

Om det blir riktigt dåligt med pengar någon gång kan du ju kanske fixa dig en slant på det viset?

–Ja, man kanske skulle se det som en pensionförsäkring?

Det blir många skratt med Mattsson i luren. Han tänker vitt, brett och sylvasst. Men det där med mynten är han förmodligen rätt less på att prata om.

– Jag har varit myntförfalskaren väldigt länge nu, så nu kan jag gärna vara den joggande rökaren ett tag. Det ringde faktiskt några som ville boka mig i januari. De ville jogga och grogga, det vill säga jogga min mikrorunda på söder med mig och avsluta med ett glas på Söders Hjärta. Det tyckte jag lät roligt. 

Just nu ...

… sysselsätter jag mig helst med: Läsa, lyssna på P1, internet, komma på onödiga idéer.

… har jag helst i lurarna när jag springer: The War On Drugs nya album.

… ser jag helst: HBO-serien Successions, snart filmenThe Velvet Underground, och Zlatan i Svenska fotbollslandslaget.

… vill jag helst inte: Skriva den där copygrejen jag borde skriva.

Mattson är uppvuxen i Piteå, bror till Andreas (musiker i bl.a. Popsicle), socionom och copywriter, kallar sig kreatör, aktuell med boken Den joggande rökaren.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!