Katharina Kallonen har blivit en bekant figur på Skogskyrkogården i Stockholm. Här ligger hennes äldsta dotter begravd. Liina blev bara 36 år och hennes liv fick ett tragiskt slut.
I lägenheten på Södermalm finns flera bilder av en leende, söt kvinna. Hon är blond, kortklippt, liten och nätt. Väggarna är smyckade med färgglada tavlor som hon målat. De är Katharinas käraste skatter. De är fina minnen av dottern.
I hallen finns en liten vimpel från Norrbotten. Hemorten Luleå finns för alltid i Katharinas hjärta.
– Jag växte upp i Gammelstad och flyttade så småningom till Stockholm för att jobba. Länge längtade jag efter att flytta tillbaka. Jag och min dotter Liina hälsade på hos min mamma så ofta vi kunde och Liina tillbringade många lov hos sin mormor, som hon kom att stå mycket nära.
Katharina separerade ganska tidigt från Liinas pappa. Flickan var hos sin pappa varannan helg. En dag när Liina skulle åka till sin far fick Katharina ett samtal från polisen. Liinas pappa hade hittats död och polisen skulle skjutsa hem henne igen.
– Liina grät och frågade om det var hennes kanin som dött, säger Katharina som kontaktade BUP för att få råd om hur hon skulle berätta sanningen för sin dotter.
Trots att Katharina gick mycket varligt fram så drabbade pappans dödsfall dottern hårt. Hon blev inlagd på barnspyk efter begravningen. Det var Liinas lillasyster som larmade en kväll när Katharina satt i soffan och såg på tv.
– Liina bara stirrade rakt fram och skar med en kniv i sin madrass. Hon mådde väldigt dåligt.
Katharinas ögon tåras av de svåra minnena, men när hon ska berätta om hurdan Liina var skiner hon upp.
– Liina hade en enorm empati. Hon ställde upp på alla och människor blev glada i hennes närhet. Hon var en kreativ och konstnärlig själ, men hon led också av psykisk ohälsa. När en psykolog tipsade oss om att skaffa en hund var det som att vända på en hand.
Katharina berättar att Yorkshireterriern Nova blev Liinas liv och hon mådde mycket bättre. Nova kom att följa Liina genom hela livet och ända in i döden.
– Ja, jag smugglade faktiskt ner Novas aska när Liina skulle kremeras. Så nu vilar de tillsammans.
Liina jobbade i restaurangbranschen, träffade en man som hon fick en son tillsammans med och livet såg ganska bra ut. Men det fanns hela tiden något som skavde hos Liina och hon fick så småningom veta att hon var bipolär typ två.
Efter att Liina och barnets pappa separerade hamnade hon i en destruktiv relation och Katharina blir svart i ögonen när hon talar om hur illa dottern behandlades.
– Till slut ringde hon mig en kväll och sa att hon var så sjuk, hon ville att jag skulle hjälpa henne. Då var Liina bara en spillra av sitt forna jag. Hon var otroligt nedbruten av misshandel, droger och psykisk ohälsa.
Katharina omslöt sin dotter med omsorger, betalade hennes räkningar och räddade lägenheten från exekutiv auktion. Hon tröstade dottern när hon hamnade i kolgruvan, som hon sa när depressionerna tog sitt grepp om henne.
– Vi hade en överenskommelse att hon skulle svara OK på messenger eller sms om hon mådde för dåligt för att prata i telefonen. Men en dag fick jag inget svar trots att jag skrev ”snälla Liina, svara!” och orosklumpen växte i min mage.
På kvällen bestämde sig Katharina för att åka hem till dottern. Hon fick skjuts av sin systers man. De gick in med egen nyckel i en mörklagd lägenhet där de möttes av Liinas husdjur.
– Min svåger gick före mig och tände lampan. Jag hann bara få en skymt av Liina sittande i en stol innan svågern knuffade mig ut ur lägenheten. Han ville inte att jag skulle se mer. Jag rasade ihop i trapphuset och bara skrek och grät.
Liina var död och hade ett rep om sin hals. Hennes lille son var bara sex år och nu var han moderlös.
– Det var en fruktansvärd tid. Jag orkade aldrig gå tillbaka till mitt chefsjobb efter det. Ingen ska behöva begrava sitt barn och döstäda hennes lägenhet, men det var vad jag fick göra. Jag bröt ihop på tunnelbanan och överallt. Nu rasar jag mest på nätterna, det är fortfarande tungt efter fyra år.
I juni skulle Liina ha fyllt 40 år. Då blir det som vanligt kalas på hennes gravplats.
– Jag tar med mig en flaska Fernet som Liina gillade. Jag tar en klunk och häller ut resten till henne. Ett järn till mig, ett till Liina – som hon brukade säga.
Vid graven känner Katharina sin dotters närvaro och hit åker hon varje söndag, både ensam och tillsammans med Liinas son som nu är tio år.
– I början kunde jag ta en taxi till kyrkogården om det regnade. Då hade jag med mig filtar att bre över graven och paraplyer så att Liina inte skulle bli blöt.
Katharina skakar lätt på huvudet och säger att sorgen är väldigt svår att bära och att hon bara har en enda dröm i livet.
– Jag skulle så innerligt önska att Liina kunde komma tillbaka, om så bara för en sekund. Då skulle jag krama henne hårt och säga att hon aldrig får glömma hur mycket jag älskar henne.
Katharina säger att Liinas son är hennes stora tröst. Han är hennens sista länk till dottern och hon ser dotterns mimik i pojken.
– Han, och min andra dotters flicka, är mitt allt. Jag hämtar honom en gång i veckan och så gör vi roliga saker tillsammans. Pojkens pappa är världens finaste ex-svärson som nu lever med mitt barnbarns fina bonusmamma. Det är jag tacksam för.