Idamaria Holmqvists senaste väggmålning i Snösätra utanför Stockholm.
Bordercollien Ika ligger lydigt och kikar på sin matte när hon på huk och med sprejburken i hand färdigställer ännu en färgstark väggmålning i Snösätra utanför Stockholm. Idamaria Holmqvist, 39, finns representerad i såväl Frihamnen som i Sickla centrum och älskar att skapa stora målningar. Hon skapar konstverk på såväl väggar som hud, och allt började hemma i lilla Strömsund utanför Råneå.
Grodan som pryder Idamaria Holmqvists egen rygg längtade hon efter länge. Hon hade själv ritat den och bar papperslappen i sin plånbok under två års tid – tills hon fyllde 18. Men drömmen om en egen tatuering väcktes långt tidigare än så.
– Vi hade ett fosterbarn när jag var liten och när vi hälsade på hennes pappa fick jag se att han hade tatueringar. Jag kröp upp i hans famn och kunde inte sluta att titta på bokstäverna L, O, V och E som han hade på knogarna. Jag var fyra år och redan då visste jag att jag också ville tatuera mig en dag.
Grodan på ryggen blev startskottet för Idamarias egen kroppskonst.
Men Idamarias föräldrar var inte alls lika förtjusta i kroppskonst. De hade drivit ett behandlingshem på 1970-talet och bara kommit i kontakt med personer som ångrade sina tatueringar.
– Pappa var jättearg på mig när jag åkte i väg för att göra min första gaddning. Jag fick inte låna hans bil och knappt heller min dåvarande pojkväns, eftersom han stod på pappas sida, skrattar Idamaria som i dag har dekorerat både sin far och mor med tatueringar.
Hon var den lilla flickan som ständigt ritade och målade. När andra barn gjorde huvudfotingar ritade Idamaria hela kroppar och varje år på skolavslutningarna gav fröken henne ett häfte med teckningar som hon gjort under skolåret. Idamarias kreativitet tog sig också andra uttryck. Hon valde att gå dansinriktning under gymnasiet och dansade nästan alla veckans dagar.
– Det var dansen och friluftslivet som var min grej Jag brukar säga att jag föddes ur en stubbe, och landade i mossan med granris på mitt huvud. Men jag blev varken dansare eller professionell snowboardåkare. I stället började jobba i hemtjänsten och använde alla sparpengar till att göra nya tatueringar hos Tomas Liljedahl. När jag började plugga konst i Sunderbyn hade jag inte längre några pengar men då föreslog Tomas att vi kunde byta tjänster. Jag städade och han tatuerade mig som lön.
I halsgropen finns en av Idamarias favorittatueringar. Det är släktens bomärke sedan gamla tider.
Vägen till att själv börja tatuera kändes plötsligt självklar och Idamaria åkte till Stockholm för att bli lärling. Det blev en lärorik resa, med lärlingstjänst i två olika studior, innan hon startade eget tillsammans med en kollega. Väggen i studion är dekorerad med färgglada målningar som Idamaria gjort.
– Jag jobbar i en traditionell stil kan man säga, gärna med mycket färg och mönster. Men jag tatuerar även i svart och grått. Efter min långa utbildningstid har jag en bred tattoo-kunskap och många säger att jag har en Idamariastil.
I tatueringsstudion finns många prov på Idamarias tatueringskonst.
Bland hennes kunder finns många norrbottningar som bor i Stockholm. Eftersom Idamaria Holmqvist också gästspelar i Luleå, där allting en gång började, har hon sina stammisar även här. Med en fot i Stockholm och en hemma i norr har Idamaria en dröm om att även få måla väggar i sin gamla hemstad.
– Det vore jätteroligt att få göra avtryck på någon vägg hemma i Luleå. Eller varför inte i Råneå?
Idamaria Holmqvists senaste väggmålning i Snösätra utanför Stockholm.