Planet är försenat och tiden knapp, så jag frågar Zacke om han är bra på att prata med mat i munnen. Över en sörplig skål japanska nudlar på Söder möter jag en närvarande Zakarias Lekberg i en ärlig intervju om livet i musikbranschens Stockholm.
Var det ett självklart val för dig att bli musiker?
– Nej. Jag har alltid varit ganska kaxig och trott på mig själv, men jag hade aldrig som mål att det här skulle bli ett yrke. Nu är det det och nu vill jag inte gå tillbaka till springvik. Men förut ville man bara släppa låtar och att folk skulle höra ens musik.
Var det självklart att det skulle bli hiphop då?
– Ja, det var självklart, även om jag lyssnat på jättemycket musik och haft ganska bred musiksmak. Hiphop är ju lite rebelliskt. Att ”vara punk” i Luleå på 1990-talet var inte punk, det var normen. Att ”vara punk” var att vara hiphop, för det var inte accepterat och det var väl det som lockade mig. Underifrånperspektivet liksom. Man går runt och är arg, och då är det ett jävligt bra utlopp.
När du var 16 år rappade du på Rinkebysvenska i låten Stilla dagar i Luleå, en brytning du inte har när du pratar. Varför?
– Jag vet inte. Det där är något som jag börjat tänka på ganska nyligt, det har helt flugit mig förbi. Det är jävligt svårt för mig att se tillbaka och tänka att jag lade till med en brytning, men det var mycket rasism och kanske var det ett sätt för mig att provocera. Jag hängde med mycket folk som bröt. Min pappa är från Marocko och mamma svensk, så det handlade kanske om någon slags frigörelse också.
Pratade du brytning med polarna och ”Luledialekt” med mamma?
– Jag har faktiskt ingen aning, om jag ska vara helt ärlig. Jag såg en gammal Nordnytt-intervju tillsammans med en musikjournalist, Ametist Azordegan, som sa ”fan du bryter ju” och först då började jag tänka på det. Det tyckte jag var jävligt skämmigt först, men nu när jag ser tillbaka tänker jag att jag måste gjort det av en anledning. Men det var inget medvetet val.
Känner du dig som halvmarockan?
– Nej, jag är ju precis lika svensk som du, liksom. Jag växte upp med morsan, men jag har kontakt med mina halvsyskon och jag känner ganska många marockaner. Jag känner att jag varit lite mitt emellan, vissa kallar mig svenne, andra svartskalle.
– Just det där med rasism hoppas jag folk fattar att det finns, som på skolgården och när man är ute på stan och slåss med raggare. Nu hamnar jag aldrig i sådana situationer, så mörk är jag inte, men jag hade ett utländskt namn som mamma ändrade – Zakarias Jamal. Så visst har jag fått känna på det när jag växte upp och det kan ju vara nyttigt också.
Hur ser din publik ut?
– Ganska blandad. Jag inbillar mig att det är spridda åldrar, både killar och tjejer, svarta och vita. Kanske med lite extra småstadsstöd eftersom jag snackar om sådana saker.
– Visserligen sålde jag slut på Mosebacke, men så finns det i och för sig många lantisar i Stockholm. Och jag är ganska stor i Göteborg också.
Hur stor är du?
– Jävligt svårt att säga, jag vet inte hur man mäter det. Jag är ju ingen kändis direkt, men visst händer det att folk kommer fram på gatan och så. Jag är etablerad på den svenska hiphopscenen, skulle jag säga.
Och du kan leva på det?
– Ja. Spelningarna är den största inkomsten men också skivförsäljningen, som blivit bättre sedan Spotify. Jag kom fram under en tid när det inte fanns några pengar alls för hiphop, och då hiphopartister inte heller fick några gigg, förutom de stora typ Petter och Timbuktu. Nu toppar svensk hiphop Spotify med många låtar och min platta kom upp på topp-100 första veckorna, så folk har fått upp ögonen för att det inte är så jävla töntigt. Nu har en hel och fullskalig scen vuxit fram, som mått jävligt bra av att det inte funnits pengar att tjäna. Det har bara funnits folk som varit djupt engagerade och som lärt sig att göra mycket själva. Nu kommer vi ut på andra sidan, där stora artister måste göra saker själva, sitta och sköta sitt eget twitterkonto och så, allt sånt som vi redan kunnat hur länge som helst. Det kommer lite retroaktivt nu.
– Men media är en stor faktor också. Det finns jättemånga journalister som vuxit upp med indierock sedan de var småkids, men ganska få som gått den vägen när det gäller hiphop. Eller de har kanske inte släppts fram. Det gör att folk som engagerat sig i helt annan musik ska bedöma hiphop, eller bestämma vad som ska lyftas fram i media, och det påverkar oss.
Hur skulle du beskriva din stil, vad är unikt med dig?
– Texterna. Jag skriver på ett eget sätt inom hiphop, med ett eget utryck. Väldigt politiskt, men liksom stort och litet på samma gång. Unikt vet jag inte, men det karaktäriserar mig i alla fall, och så är jag är en jävligt duktig rappare.
Vad vill du väcka för känslor med dina låtar?
– Jag vill nog bara väcka känslor. Punkt. Det tror jag är viktigt. Det finns en låt för varje känsla, eller sjukt många låtar för varje känsla. Ledsen, glad, arg, orolig ... för mig finns det en musikalisk motsvarighet till allt.
– Men många ser på musik som ett tillbehör, en accessoar, en bakgrund när man gymmar eller är på förfest och så är musik bara det. Då går man miste om så mycket, man måste våga vara öppen och lyssna bredare.
Hur är du som person?
– Jag är nog en slarver som haft tur. Jag är ingen businessman, jag tror bara jag haft en del talang och varit målmedveten, inte så där att jag jobbar stenhårt eller planerar allting. Jag har ett drag av att det får bli som det blir, men jag är perfektionist när det gäller musiken. Där är jag självkritisk och sätter en väldigt hög ribba för mig själv.
Har du självdistans då? Jag tänker typ som i videon 1.000–0 till idioterna där du springer runt som en tok och sjunger högt med musik i lurarna.
– Jag hoppas att jag har självdistans. Kanske inte i allt, men jag använder mig själv som exempel även i dåliga saker i mina texter. Det blir lättare att få folk att haja till om de känner ”fan, det där gör jag också”, det är mycket mer effektivt. Men videon 1.000–0 till idioterna är nog ett undantag, det var nog det jobbigaste jag varit med om att kuta runt så där. Sjukt svårt. Men man är i New York så what the fuck.
Men du fick ha peruk på dig.
– Precis, jag kunde gå in i en karaktär, den där killen är inte jag. Men självdistans har jag på så sätt att jag vågar se inåt och kan beskriva det.
Och ändå kaxig?
– Så är det ju. Jag tror man måste ha lite självförtroende för att våga gå in i sig själv, leta dåliga egenskaper och sedan skriva om dem.
På tal om att skriva, vilken fas är du i nu?
– Nu är jag i startgroparna för mitt nästa album, vilket är en ganska speciell tidpunkt rent skrivmässigt.
– Jag skriver ner enstaka rader som känns bra, kanske titlar, men liksom inga hela verser. Mer med fokus på det musikaliska, vilken typ av musik jag vill jag ha, vilka teman vill jag skriva om.
– När det närmar sig slutet på den perioden är det lite mer jobb när jag sätter mig ner och skriver tills jag är nöjd. Det kan gå snabbt ibland, medan vissa låtar kan ta fyra till fem månader. Jag skriver, lämnar, återkommer.
– Det är jävligt intressant det där, jag hade velat veta lite mer hur andra skriver, men jag använder väl en teknik där jag pusslar på det där sättet tills alla idéer faller ihop till en låt. Så är det också med hiphop lite grann, med sampling, där man bygger med olika ingredienser. Jag kan använda rader från en låt som aldrig användes för tre år sedan ihop med en text nu. Men det är olika. Ibland kommer allt direkt.
Hur ser den här veckan ut?
– Jag och David Björkén som jag jobbat med på båda skivorna, sitter ganska mycket i studion nu. Jag är helt musikaliskt oskolad, men jag hör ju vad jag tycker om. Det är jättemånga riff där jag nynnat fram melodier, som de bättre skolade sedan fått plocka ut. Så vi sitter och bollar.
Vad blir det för tema på tredje plattan?
– Första plattan är lite presenterande om vem jag är, andra plattan mer tillbakablickande till Luleå från ett Stockholmsperspektiv ... tredje kanske blir mer Stockholm.
– Jag har faktiskt ingen aning, men jag försöker skriva utifrån mig själv och förhoppningsvis kan jag knyta an till något större perspektiv.
Var får man då drivet och inspirationen ifrån så här i startfasen?
– Den bästa inspirationen är att läsa mycket böcker, träna lite lagom och inte dricka så mycket alkohol. Och lyssna på jävligt mycket musik.
Vad läser du?
– Just nu Sonen. Jag gillar historiska äventyrsböcker, men inte deckare eller böcker om kärleksrelationer och jag är en periodare vad det gäller läsning. Smartphonen fuckar ju upp ens bokmaleri totalt, det är irriterande faktiskt. Jag skulle vilja läsa mycket mer.
Vad på din smartphone fuckar upp ditt liv?
– Allt. Spel, sociala medier, mejl ... Det är en tvångstanke. När jag flyttade ner till Stockholm var jag inne i en jävligt bra period. Jag hade en jacka med stora fickor för två pocketböcker. Men sen köpte jag en I-phone och en jacka med mindre fickor och då blev allt sämre.
Träningen då?
– Inget regelbundet. Nu har jag inte tränat på ett år typ, det är svårare här i Stockholm. Förut spelade jag fotboll och åkte skateboard, men här är det sån jävla planering med allt. Att få ihop ett korplag är omöjligt och ska man boka badminton blir det typ nästa månad. Man borde ju springa, men det avskyr jag. Jag gillar konceptet med friheten och så, men för mig är det som att hålla handen över en låga, det är så plågsamt. Spelar ingen roll om jag lyssnar på musik, jag måste ha en boll eller något som lurar mig.
Vad lyssnar du på för musik?
– Jag försöker att inte lyssna på dålig musik. Tänk efter, om du slår på radion är det mest dålig musik men ändå får du in låtarna i huvudet. Vad fan ska jag skriva för musik om jag har den där musiken som en earworm i huvudet? Det är tråkigt, det är sällan jag bara kan njuta av musik. ”Det här är bra, varför är det bra? Det här är dåligt ...”, då stänger jag av liksom.
Vem skulle du bli starstruck av att se?
– Då kan jag väl nämna de jag blivit inspirerad av, typ Mos Def, The Roots, och Cagnie vad gäller hiphop. Men annars Cornelis och Ola Magnell. Alltså, kanske inte starstruck, men han är cool. Allan Edwall. Timbuktu som jag gör musik med, är en gammal idol. Han är ju svensk hiphops viktigaste figur, men det går inte att bli starsruck när man sitter och gör låtar ihop.
Har du haft klamydia?
(Här kommer hela intervjun av sig i ett förlösande långt skratt, på den parkbänk längst Hornsgatan dit vi förflyttat oss för en kaffe i pappersmugg.)
Du är ju aktuell med en klamydialåt ..?
– Nej ... jag har inte haft det. Och hade jag haft det hade jag ändå sagt nej. Jag blev tillfrågad av landstinget och tyckte att det var en bra grej liksom. Jag kan inte så mycket om klamydia men jag är bra på att skriva och kan jag skriva något som uppmärksammar det, så är det ju bra.
Har du haft moments när du känner ”shit, vad bra det går”?
– Nej, och det där hör ihop med att jag är så självkritisk. Om jag får full spelning tänker jag, ”fan det kunde varit 10.000”. Jag sätter mig aldrig ner och bara njuter av något jag åstadkommit tyvärr och det är väl både bra och dåligt. Det driver en ju framåt också.
Är du lycklig?
– Inte mer än någon annan tror jag, det blir inte mycket texter skrivna om man bara går runt och mår bra hela tiden. En bild som många har är att man är svinlycklig för att man får syssla med det man vill och visst är det privilegierat att jag får göra min musik. Men det kan vara osäkert och jobbigt också. Jag har ingen aning, fuck, det kanske blir springvik nästa år även om jag kanske gör min bästa skiva, för det är lite slumpen som styr hur den tas emot i media. I slutänden har jag inte makten. Det finns väl alltid något smolk i bägaren, men nog är jag lycklig.
Nummer ett på din ”bucketlist”?
– Jag vill nog bara se det här med musiken, hur långt jag kan driva det utan att pengar eller andra världsliga ting stoppar. Jag har ingen B-plan, typ universitet som morsan ville, man har ju gett upp allt sådant vilket jag är glad över. Om det skulle ta slut i morgon kan jag i all fall säga att jag har satsat på det. Jag känner att jag har så mycket kvar i mig som kan bli jävligt bra, och jag vill att det ska fortsätta ett tag till och bara se vad som händer.