Rolf Lassgård möter upp några minuter innan avtalad tid intill statyn av Margareta Krook utanför Dramaten. Han är större än väntat, ler brett och slänger fram en väldig näve.
Under promenaden till platsen för intervjun är det många som vrider på huvudet.
– Gud vad du är bra, utbrister en kvinna med inlevelse.
Lassgård ler blygt och tackar kvinnan omsorgsfullt.
Vi får anledning att återkomma till promenaden genom Stockholm senare i intervjun.
Men den första frågan till en av de största skådespelarna i landet känns given efter den korta men intensiva kontakten med kvinnan på Kungsgatan.
Hur är det att vara så känd och så påpassad som jag kan tänka mig att du är?
– Så jäkla påpassad är jag inte. Det kan vara lite mer i sådana här städer där man inte bor. Lugnaste stället är faktiskt hemma i Gävle, till en viss punkt på kvällen. När det hängs på och när det är några järn för mycket. Jag vet när jag ska gå hem från krogen. Jag har ju jobbat med teater där man har mötet med publiken och där man träffar folk efteråt. Men i filmen har man aldrig något möte med publiken. Därför kan det vara roligt att få en reaktion.
Hur ser ditt vardagsliv ut? Kan du till exempel ta en promenad utan att vara påpassad?
– Ja, och i Gävle är det lugnare. De har sett mig innan jag slog igenom. Jag var ju i tio år på teatern innan det blev det här massmediala. Så där ingår man. Det blir nog mer i städer där man inte är så ofta. Har nog också tur med storleken.
Du har hustru och tre barn. Är det svårt att få ihop vardagen med ditt yrke?
– Ja, det har det väl varit. Men jag har haft en fru som har tagit väldigt mycket. Fördelen, och även nackdelen, är att du jobbar på avstånd hela tiden. När jag är borta jobbar jag, när jag är hemma så jobbar jag inte. Jag har kunnat ta mitt ansvar under längre perioder. Det är så vi har lagt upp det. Vi har ingen släkt i Gävle, så det har inte funnit några morföräldrar och så där.
Vad hade du gett för råd till en ung Rolf Lassgård som står på tröskeln till skådespelarvärlden?
– Jag tror att jag hade sagt att han skulle göra som jag gjort, att börja på teatern. Jag tycker att unga alldeles för snabbt ska in i filmen. Yrket och yrkets hemligheter finns på teatern. Det är där man lär sig och får en identitet som skådespelare. I stället för att bara vara ett nytt ansikte, som inte är så nytt i så många år.
Tycker du att du har valt rätt?
– Ja, jag tycker att jag har valt rätt. Jag har trivts med mitt jobb och gör det fortfarande. Jag började som amatör och gick på en jävla massa lust och den har jag behållit. För försvinner lusten, då är det här jobbet ingenting att ha.
Genom ditt yrke har du fått chansen att arbeta i Norrbotten vid flera tillfällen. Hur har det varit?
– Fruktansvärt roligt. Överhuvudtaget så är det en del av yrkets charm att du kommer in i andra människors yrken, får prova på allt från rörmockare till polis. Det är på samma sätt med platser. I den första Jägarna var det som att åka hem till Kjell Sundvall och filma.
Kan din uppväxt i Jämtland vara anledningen till att du började att tycka om Norrbotten?
– Det finns väldigt mycket likheter och det är samma problematik. Erik Bäckström-karaktären och filmen kunde du se som en triller. Men det jag också såg var en man som längtade hem till sina rötter. Det är lätt för mig att identifiera mig med det goa med att bo i till exempel Östersund.
Har du kvar någonting i Östersund?
– Jag har min mor kvar där uppe.
Är du upp och hälsar på?
– Nån gång, då och då. Det är samma problematik som i Norrbotten, där folk kämpar för att överleva och bo kvar.
Jag har hört att du tämligen snabbt tog en promenad i Älvsbyn, när du besökte samhället första gången efter att Jägarna spelats in, för att träffa människor som du lärt känna. Stämmer det?
– Ja, det stämmer. Jag menar, jag hade inte varit där på en massa år. Jag ville ut på gatorna där man for och sprang förra gången. Det var skitkul – och det var sig likt.
Din relation med brodern Leif, som spelades av Lennart Jähkel, var minst sagt komplicerad. Hur minns du dessa scener?
– Hela upplägget var ett brodersdrama, det var lite som Kain och Abel i bibeln, om man ska vara lite högtravande. Det var motorn i hela storyn och otroligt dramatiska scener.
Har du några personliga erfarenheter av något liknande?
– Nej, inte på det sättet. Inte på liv och död.
Uppföljaren spelades in i Överkalix. Vad fick du för bild av samhället?
– Där har jag också varit förut. Jag var faktiskt där och besökte Pohjanen (Bengt) för många år sedan. Så det var med stor glädje som jag åkte tillbaka dit. Det är likadant där. Vi blev snabbt en del av bygden och man kände sig välkommen. Folket ställde upp och hjälpte oss. Det hände något jävligt roligt i Överkalix när jag var ute och gick. En bil körde upp och en man vevade ner rutan: "Hej, jag kommer från Malmberget. Vi kan göra trean där" (skratt).
Många av de karaktärer som du spelat har en lite rörig tillvaro på många sätt, med spritproblem, relationsproblem, är stressade, med kort stubin. Är du en sådan person?
– Nej, jag har nog en väldigt lång stubin.
Har du ett rörigt liv, då?
– Nej, tvärtom. Jag har det väldigt ordnat.
Du har spelat polis i ett antal roller. Är det ett yrke du drömt om eller möjligen tidigare tänkt dig ha som arbete?
– Nej, inte mer än som lillgrabb då, liksom det där man avverkar, brandman, polis, bonde... Jag hade till och med präst som dröm ett tag.
Kommer du från ett religöst hem?
– Nej, absolut inte, inte mer än bruksreligiös. För mig var det nog mer 14-15-årsgrubbel. Kyrkans ungdom hade en fantastisk fin verksamhet och man var mottaglig för de här livsfrågorna. Det var väldigt häftigt, tycker jag.
Det har talats om en TV-serie på temat Jägarna. Blir det verklighet?
– Jag vet att det skrivs men du kan väl historien om Jägarnas uppföljare. Lika lång tid kan det inte ta denna gång, då blir det rullstolstriller.
Det har spekulerats i att den andra filmen byggde på mordet på Caroline Stenvall.
– Det har väl spekulerats åt alla håll och kanter och det är väl inget snack att manusförfattaren har sugit näring av verkligheten. Det var likadant med den första filmen, Kalixhärvan fanns där lite grann. Det är väl ingen som har sagt att det handlar om Carolinmordet. Samma sak var det med Kalixhärvan, det var ju ingen som dödade folk där. Men man kan ha hämtat frön från de händelserna.
Kan tv- och biopublik se något av den där grabben från Jämtland i dina roller?
– Ja, visst kan dom det.
På vilket sätt?
– Jag tycker man kan se det på vad jag har gjort. Det är Jägarna, Potatishandlaren och Möbelhandlarens dotter. Jag bara slog upp första sidan i det manuset "det hörs en motorcykel på långt avstånd. En stor man kommer på en 175 kubiks Rödmyra med tratt och lädermössa". Det var morfar. Han åkte på en sådan där och såg ut så där. Jag ringde och tackade ja redan efter första sidan.
Det spelades upp en film i ditt huvud.
– Ja, direkt. Jag har en bild på mig själv som treåring när jag sitter på tanken med min morfar. Vi tog samma bilder på pojken min på bönpallen och flickan på tanken.
Jag har läst att du sent fick veta vem din far var. Hur var det?
– Det var naturligtvis stort och det var saker som gick ihop. Man förstod saker när man tittade bakåt. Det var så uppenbart, jag har en brorsa som är liten med brunt, krulligt hår. Det var bara jag som var så här stor.
Så det var en hemlighet?
– Det var en hemlighet. Min mor kom från en by i östra Jämtland med sju gårdar. Jag tror inte jag behöver säga mer. Där höll man liksom sånt inom familjen. Min reaktion var "jaha, då förstår jag". Jag följde upp det med att träffa min riktiga far. Det kändes bra.
I april ställer du dig på Dramatens scen för första gången i en uppsättning efter Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Hur känns det?
– Det ska bli jätteroligt. Det är en helvetisk utmaning att ge sig på Utvandrarna och det är med stor glädje jag gör det.
Dramaten. Är det speciellt?
– Jag har fått den frågan jättemycket. Jag vet inte om det är så speciellt för mig. För mig, när jag växte upp och gick scenskolan, så existerade inte det i min sinnesvärld att jag skulle komma på Dramaten. Det som var inne då var fria grupper, ut i regionen och jobba, teater åt folket. Det har liksom varit min väg inom yrket. Men jag trivs väldigt bra och det är Bambi på hal is igen och det pirrar i magen. Det är därför jag tycker om att växla mellan film och teater.
Kan du se dig själv i Karl-Oskar och den tillvaro som hans familj levde i?
– Ja, jag har inte varit så jävla långt ifrån det. Inte fattigdomen naturligtvis och inte viljan att åka bort. Men själva verkligheten runt omkring honom, att bruka jorden och leva på det sättet. Det kan jag känna igen. Jag har tillbringat väldigt mycket tid hos mina morföräldrar i östra Jämtland. Jag har kört hästar och arbetat med höräfsa. Jag ville ju bli bonde en gång i tiden. Det var mitt paradis på somrarna.
Tillbaka till promenaden en dryg halvtimme tidigare.
I höjd med trappan från Malmskillnadsgatan ner på Kungsgatan slänger undertecknad ur sig frågan, med hänvisning till Lassgårds roll i tv-serien En pilgrims död: Tror du att mördaren kom den där vägen?
Svaret kommer blixtsnabbt.
– Ja, det tror jag
Hur var det att spela den rollen?
– Snacka om utmaning. När jag läste manuset så tänkte jag att, herregud, det här bygger på det man försöker undvika i andra polisserien, helt enkelt massor med mötesrum. Man vill ju gärna att det händer någonting hela tiden. Å andra sidan fascinerades jag av Leif GW Perssons sätt att så verklighetstroget beskriva de här utredningsmiljöerna och de politiska miljöerna. Det var mer som en slags politisk thriller. En otrolig utmaning, där ordet hade en otroligt stor roll.
På vilket sätt blev du, och har blivit, påverkad av mordet på vår stadsminister?
– Som alla andra vet jag vad jag gjorde den dagen. Jag skulle väl vilja säga att Sverige började förändras från den dagen. När man ser Palmedokumentärer så inser man vilket Sverige det var innan den här punkten och vad vi började resa mot.
Har du i dag en klarare bild av vad sanningen bakom mordet kan vara?
– Det behöver inte vara exakt så som det är i en Pilgrims död. Men det ligger en del i det. Att det kanske finns någon i polishuset i dag, som Lars-Martin Johansson (polis i tv-serien), som faktiskt vet vem som mördade Olof Palme men som inte kan bevisa det. Så komplicerad kan bilden vara. Det är i varje fall en svindlande tanke.
Hur ser du på Sverige i dag?
– Det är en stor fråga. Vi pratar om mordet på Palme och det har skett en hel del sedan dess. Välfärdsstaten har monterats ner och vi fortsätter neråt. Monica Törnell sjöng redan på 70-talet om barkbröd, sedan var det "vi flytt int" och allt det där. Hela den problematiken har ju bara accelererat. Det blir till exempel bara mer och mer folk i den här staden.
Vad tycker du om det samhälle vi har i dag?
– Nej, det tycker jag inte om. Fördelen med det här landet har alltid varit det långsträckta, att det ser ut på olika sätt på olika platser.
Som jag tolkar det vill du ha en annan regering nästan gång?
– Jo, det vill jag. Men jag vet inte riktigt vad.
Vad jag har förstått går du hem hos kvinnorna. Varför tror du det är på det sättet?
– Jag vet att det har varit mycket om det i media men jag blir lika överraskad varje gång. Men det säger kanske väldigt gott om kvinnorna, när vanligt folk kan ha en chans. De med de alternativa tvättbräderna.