Ibland är fingrarna bästa besticken

Vissa myter tål sannerligen att ifrågasättas. Exakt hur hög sanningshalt är det i det där påståendet att man inte får bada förrän en timme efter maten? Och hur är det med blött hår utomhus, egentligen? Alla mammor, mormödrar och övriga förståsigpåare har predikat och matat oss med mer eller mindre dumma påståenden - för vårt eget bästa. Jag skulle vilja slå hål på åtminstone ett av Mammornas Tio Guds Bud. Man får äta med fingrarna. Fingermat är finfin mat. Besticken åt sidan
Under ett besök på en hyfsat tjusig asiatisk krog härförleden hamnade jag i ett sällskap med en man jag aldrig träffat förr. Han beställde in de mest förtjusande långsamlagade små revben med en vidunderlig koreansk kryddning. Tro’t eller ej, men karln började hugga in - med kniv och gaffel! Mammas goda råd om takt och ton hjälpte inte där heller. Jag kände ju inte människan, men var helt enkelt tvungen att agera besserwisser och propsa på att revben måste ätas med fingrarna. Inte enbart av praktiska skäl utan för att smakerna dessutom kommer fram dubbelt så tydligt. Sinnligt och gott
Jag vet. Jag är hemsk. Men jag kunde bara inte hålla tyst. Lätt förnärmad lade mannen ner sina bestick och började tveksamt kalasa med fingrarna. Sakta spreds ett saligt leende på läpparna. Fingermat gör sånt med folk. Det är något sinnligt som säkert härstammar från stenåldersgenerna eller spädbarnsåren. Som svärmor säger: "Allt smakar mer om man äter med Klöver Fem". Alltså: Lägg ner finfasonerna och ladda med dubbla hushållsrullar. Åtminstone då och då.

Ibland är fingrarna bästa besticken

Mamma hade fel. Det är inte fult att äta med fingrarna.