Likhet inför döden men olika begravningsriter

Mångkulturellt centrum är en kommunal stiftelse för samtidsdokumentation, forskning och utställningar i Botkyrka kommun söder om Stockholm. Det är i de norra delarna av kommunen som Ann Pettersson har studerat olika begravningsritualer.
- I miljonprogramsområdena Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg byggde man inga gudstjänstlokaler mer än till Svenska kyrkan när områdena projekterades, säger Ann Pettersson.
- Det märks att de behövs nu. I området har man redan byggt eller planerar att bygga flera religiösa byggnader.

Äta tillsammans
Det finns förstås många likheter i det vi människor gör när vi mist en familjemedlem eller vän. Vi tröstar varandra, äter mat tillsammans i samband med begravningen och smyckar med blommor. Men när mångtusenåriga traditioner från ökenländer kommer till vårt klimat med våra våta marker märks skillnaderna.
- En muslim ska enligt sin tro och tradition begravas i jungfrulig jord, säger Ann Pettersson. Vid naturlig död bör den begravningen ske så fort som möjligt och en del vill också begravas utan kista. I ett ökenklimat är det inga problem, värmen torkar kroppen snabbt. Men med våra begravningsplatser i närheten av fuktig skogsmark kan det bli problem.

Nya riter uppstår
Lösningen heter flexibilitet, förståelse och samarbete mellan de sörjande, deras kyrkor, begravningsbyråer och begravningsväsendet. I Botkyrka kommun finns Sankt Botvids begravningsplats med speciella områden, kvarter, för muslimer. Där kan man begravas utan kista och graven vänds så att den döde vilar på kroppens högra sida med ansiktet vänt mot Mecka.
- Ibland talar man litet slarvigt om "muslimer" när det gäller alla från muslimska länder, men det är viktigt att komma ihåg att alla seder inte är rent religiösa, säger Ann Pettersson. Somliga seder är traditionella och andra är kulturella och allt detta stöps om i det nya hemlandet Sverige.
Muslimer tvättar sina döda själva och sveper dem i vitt tyg. Män tar hand om män och kvinnor om kvinnor. Om man har tillgång till en moské kan man utföra den speciella begravningsbönen där, men det kan även göras vid begravningsplatsen. Efter gravsättningen täcker de anhöriga över graven med jord och kyrkogårdspersonalen avslutar arbetet.
- Alla människor, oavsett religiös tillhörighet sörjer olika tror jag, säger Ann Pettersson. Själva begravningsritualen kan för många vara en slags fast punkt och hjälp i sorgearbetet. Antingen om man ser det som att den hjälper den döde vidare till Gud eller om man ser ritualen som något som främst är till för de kvarlämnade anhöriga.

Privatiserad sorg
En del muslimer vill i dag begravas i sina gamla hemländer men Ann Pettersson tror att det är en tradition som kommer att minska, eftersom kommande generationer ju är födda i Sverige och har hela sin familj här.
- De närmaste 20 åren kommer mycket att förändras, säger Ann Pettersson. Traditioner och kulturer förändras visserligen sakta, men de förändras.
Till en begravning i den syriskortodoxa kyrkan i Hallunda kan det komma hundratals gäster. Efter begravningen samlas anhöriga och gäster i kyrkolokalen för att äta tillsammans.
De syriskortodoxa begraver sin döda i kistor och gravsättningen kan utan problem ske på svenska kyrkogårdar eller begravningsplatser.
- Jag har svårt att förstå varför vi svenskar numera allt mer privatiserar vår sorg och försöker hålla begravningen öppen bara för den närmaste familjen, säger Ann Pettersson. Det är ju många fler än släkten som sörjer och begravningen är ju för många till för de efterlevande, eller hur?
I dag verkar det som att många har en benägenhet att vilja få livet att gå tillbaka till det normala så fort som möjligt: tillbaka till jobbet, sakerna till Röda Korset, bouppteckningen klar så snabbt som möjligt och kyrkogårdsförvaltningen som gravvårdare.

Skriva ner sin vilja
En del syriskortodoxa visar sin sorg genom att bära särskilda kläder i flera månader efter dödsfallet. De smyckar gravarna med helgonfigurer och blommor och besöker dem ofta.
I Österns Assyriska kyrka är det tradition att endast männen går till graven vid gravsättningen. Kvinnorna besöker graven på den tredje dagen, precis som Bibeln berättar att kvinnorna kom till Jesu grav först tre dagar efter hans död.
- Det är viktigt att man skriver ned hur man vill ha sin begravning och sin gravsättning, säger Ann Pettersson. Då underlättar man för de efterlevande, de får något att gå efter. Den dödes vilja får styra en sista gång.

Påskfirandet
I sitt arbete har Ann Pettersson mött traditioner som svenskarna i allmänhet inte längre har, ett stort påskfirande till exempel.
I den syriskortodoxa traditionen är påsken den största högtiden av alla med fest och gudstjänst på påskdagen till minne av Jesu uppståndelse. På annandagen samlas man vid sina anhörigas gravar för att fira dem med mat och blommor.
Ann Pettersson har tidigare dokumenterat hur svenskar från olika kulturell och religiös bakgrund firar den 24 december. Likheterna var långt fler än när det gäller påskfirandet, som nu står på tur för dokumentation.
- Det ska bli spännande att studera påsken närmare, säger Ann Pettersson. Vi svenskar verkar använda påsken till att åka till Ikea och det känns ju torftigt i jämförelse med en dag tillsammans med både de levande och de döda.