Han vill att snällheten vinner

Det är 20 år sedan Johan Unenge och Måns Gahrton kom ut med den första boken om Adam & Eva. De barn som läste den boken är i 30-årsåldern i dag. Böckerna Johan skriver i dag handlar om vad deras barn upplever i skolan.- Mycket är samma som förr, men mycket är annorlunda. Framför allt är det en hårdare yta i dag. Barn ska vara mycket coolare, se rätt ut och ha rätt prylar mycket tidigare. Förr var det mer så på högstadiet, nu är det ofta så redan på mellanstadiet, säger han.Johan har bra koll på barnens liv. Han har två egna barn som är 12 och åtta år gamla, men framför allt besöker han massor av skolor och berättar om sina böcker.Ska känna igen sig
- Jag vill att den som läser det jag skriver ska kunna känna igen sig. Jag skriver för de där killarna som känner att de bara kollar på, att de inte riktigt passar in. Jag vill att man ska känna igen sig och jag vill att den som läser mina böcker ska känna något slags hopp och tröst.Tillsammans med Måns Gahrton skriver Johan Adam & Eva och serien Livet enlig Rosa. Själv skriver han böcker om Snöbröderna och skateboardåkaren Pontus. Tillsammans med sin fru Päivi skriver han om de snälla flickorna Josefin och Villa-Ulla. Det är böcker för alla mellan 10 och 15 år.- Jag lever på att skriva böcker och rita till böckerna. Hade jag varit 20 år yngre så hade jag kanske gjort olika sajter och bloggar i stället, men jag kan inte det. - Fast jag tror att böckerna alltid kommer att finnas kvar, även om konkurrensen om barnens tid är stor. Förr fanns det bara TV och böcker, nu är det internet, spel och hur många TV-kanaler som helst att konkurrera med.Vill ge barnen hopp
Sedan var det de där med hoppet.- Jag inbillar mig inte att jag kan förändra världen, men jag tycker att det är min skyldighet att ge barnen lite hopp. Jag tycker inte att det är bra med barn- och ungdomsböcker som tar upp svåra saker och bara lämnar barn med frågor, inga svar.Ändå är han inte någon större optimist privat.- Nej, vad vi gör med klimatet och miljön är hemskt. Det känns som om vi snart får gå runt i silverdräkt och andas med snorkel. Men det är ju inte vi vuxna som kommer att fixa problemet, vi kommer att lämna över det till barnen. Och jag tror att de löser det lite lättare om de har hopp och tro på framtiden.