Vanligt med skuldfyllda tankar hos styvföräldrar

Att det behövdes en bok för styvföräldrar var Linda Hambäck och Anna Lagerblad överens om. De ofta förbjudna känslor och det utanförskap som styvföräldrar kan uppleva behöver komma upp till ytan och ventileras, menar författarna.

Stockholm, Insikt2007-02-20 06:00
Allt fler svenskar lever som styvföräldrar. En roll som kan vara berikande, men som för många även innefattar svåra känslor av skuld och skam. I sin bok Familjepack - En bok om styvmammor, plastpappor och bonusbarn (Ordfront), har film- och TV-producenten Linda Hambäck och journalisten Anna Lagerblad intervjuat ett 30-tal personer om deras upplevelser och erfarenheter av att vara styvförälder. - Det är svårt att vara styvförälder eftersom rollen är ganska luddig och det är otydligt vilken nivå man ska lägga sig på i föräldraskapet, menar Anna Lagerblad. <BR><BR><SPAN class=mr>Stort gensvar <BR></SPAN>Anna Lagerblad skrev för några år sedan en rad artiklar om de nya styvfamiljerna och artiklarna fick ett enormt gensvar. - Många styvföräldrar kände sig ensamma med sina svåra känslor. Jag förstod att det fanns en tystnad kring det här, konstaterar hon. Vad upplevde de personer ni intervjuade som det största problemet? - Det klassiska problemet är den nya partnerns före detta partner. Även om relationen är avslutad har de biologiska föräldrarna en livslång relation genom barnen, vilket ofta ger upphov till svartsjuka, menar Anna Lagerblad. Relationen kan handla om allt från vardagliga bestyr med barnen till hur man ska fira semester, jul och andra högtider. - Det här fungerar bäst i de familjer där de biologiska föräldrarna har en bra och fungerande relation. Är man vuxen och tolerant är det lättare att pröva sig fram till vilka gränser som gäller, menar Linda Hambäck, som själv lever med en 14-årig styvson. Hur ser din egen upplevelse av att vara styvförälder ut? - Till en början kände jag ett utanförskap, jag levde som någon slags skuggfigur och visste inte vilken roll jag skulle ta eller vem jag skulle vara, berättar Linda Hambäck, som nu efter fem år tycker att hon har vuxit in i sin roll. <BR><BR><SPAN class=mr>Känner press<BR></SPAN>Många av bokens intervjupersoner upplevde pressen från omgivningen som väldigt stor och kvinnorna kände större press än männen. - Även om det hänt en del på jämställdhetsområdet på senare år, så förväntas kvinnor fortfarande ta större ansvar för barn och familj, säger Anna Lagerblad, som menar att kvinnor av denna anledning ofta tar på sig rollen att vara den känslomässigt sammanhållande kraften. Om det sedan uppstår slitningar upplevs det ofta som ett större personligt misslyckande än för en man i samma situation. <BR><BR><SPAN class=mr>Får kritik<BR></SPAN>Bland de intervjuade styvföräldrarna tyckte både de som i början trippade på tå för att de inte visste hur de skulle bete sig och de som direkt tog mycket ansvar, att de fick kritik i sin nya roll. Många av de intervjuade kände också att de inte fick någon förståelse för sina känslor. En vanlig reaktion var att "det är barnet det är synd om - inte dig". Då är det lätt att känna sig ensam med sina tabubelagda tankar. Att känna sig svartsjuk eller känna att man inte älskar ett barn tillräckligt mycket, skapar skuld- och skamkänslor. Att det handlar om barn, som dessutom gått igenom en separation gör situationen ännu värre. - Det är svåra känslor att handskas med, men de förbjudna tankarna måste tillåtas komma fram och ventileras med partnern eller andra vuxna. Först när de kommer fram i dagsljuset kan man göra något åt dem och komma vidare i livet, säger Linda Hambäck.
Tips Några råd från Linda och Anna:
Skynda långsamt. Även om de vuxna är nyförälskade och hoppas att alla andra i styvfamiljen ska älska varandra lika mycket som de gör, kan det vara en fördel att ta det lite lugnt och vänta med att flytta ihop så att den nya partnern och styvbarnen hinner lära känna varandra först.
Styvfamiljen utsätts för speciella påfrestningar och för att orka i längden kan det vara extra viktigt att vårda den vuxna parrelationen. Passa på att göra saker på tu man hand när barnen är hos sin andra förälder eller hos kompisar.
Många styvföräldrar känner svartsjuka, avund och utanförskap i relation till sina styvbarn. Som vuxen bör man försöka ta ansvar för de här känslorna genom att exempelvis rådgöra med vänner eller söka hjälp hos en familjeterapeut. Risken är annars att de "svarta känslorna" ageras ut mot styvbarnet som kanske bemöts av iskyla eller ett omotiverat raserianfall.
Ofta förväntas styvföräldern, särskilt om han eller hon inte har egna barn, anpassa sig helt efter den nya familjens vanor och önskningar. När det blir problem uppfattas det också ofta som styvförälderns huvudansvar att lösa detta, men även hans eller hennes partner har ett stort ansvar för den nya familjens välmående.
Rid ut stormen, efter några år brukar rollerna ha rotat sig och familjen går in i en mer harmonisk fas.
Att livet ofta blir tumultartat i en styvfamilj gör att man i många fall snabbt lär känna varandra på djupet, även om det många gånger kan kännas jobbigt.
Fungerar inte kommunikationen och pressen blir för stor, ta hjälp av en familjeterapeut.
Eventuella nya gemensamma barn för ofta familjen samman. Att styvbarnen blir syskon till de egna barnen gör att hela familjen knyts samman för livet.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om