När bloggen tystnar
Plötsligt delar vi med oss av mer personligt material än någonsin tidigare.
Men vad händer med bloggarna, fotografierna och allt annat som publicerats på internet när vi dör?
Men vad händer med bloggarna, fotografierna och allt annat som publicerats på internet när vi dör?
Nu hör det kanske inte till vanligheterna att så unga människor bestämmer sig för vad som ska hända med kvarlåtenskapen när de dör, men situationen var lite speciell.
Martin Röll hade plötsligt blivit oroväckande medveten om att han skulle komma att lämna ett cyberarv efter sig.
Han tänkte: Vad händer om jag dör i dag?
Vad sker med alla mina digitala rester, alla åsikter som jag haft?
Nog hade det hänt att onödigt hårda meningar hade lämnat hans tangentbord. Skulle de nu klinga kvar för evigt på internet?
Digitalt testamente
Så kom det sig alltså att en student på bara några få år över de tjugo drog upp riktlinjerna för vad som skulle hända med hans digitala arv i händelse av hans död.
I sitt testamente angav han inte bara vem som skulle meddelas i fall han dog, utan även vem som skulle få lov att administrera hans konton på internet.
Internetutvecklingen innebär mer än något annat en social revolution. Vi delar med oss av våra tankar och åsikter via vanliga bloggar och mikrobloggar. Vi visar våra bilder, våra bokmärken och våra nätverk för världen.
Utöver detta publicerar vi vår musiksmak, delar ut uppgifter om vilka platser vi besökt och berättar vilka nyheter vi gillar att läsa.
Ny frågeställning
Sammantaget blir det väldigt mycket information som publiceras och med varje publicering blir bilden av människan bakom allt tydligare. Man skulle kunna säga att det privata livet aldrig har varit så transparent som nu.
Men vad händer när vi dör?
Frågeställningen är hyfsat ny, men det finns redan gott om människor som ställts inför den.
Plötsliga dödsfall lämnar anhöriga med ett svårlöst dilemma. För även om de vet vad de vill göra med den avlidnes digitala arv, så har de sällan någon möjlighet att agera. Internetföretagens policy är i de flesta fall att inte lämna ut lösenord till anhöriga.
Alltså är det upp till dig själv att komma fram till ett svar: hur vill du att ditt digitala arv ska se ut?
Vännens död en väckarklocka
För Martin Rölls del startade allt med en spårvagnsolycka.
- En av mina vänner blev påkörd och dog, berättar han.
- Jag hjälpte familjen att samla ihop det som han lämnat efter sig, när det slog mig hur: så fort det kan gå. Jag började att tänka på vad som skulle hända om jag själv råkade ut för en olycka.
Martin Röll drev en populär blogg och postade ofta kommentarer på andras sidor.
- Jag hade lagt ut texter som kunde missförstås, vilket ju inte var ett problem så länge som folk fortfarande kunde kontakta mig. Men vad skulle hända den dagen jag inte längre fanns?
Martin Röll började därför radera flera av sina egna texter och inlägg.
Skakades i grunden
När Martin Röll skrev sitt testamente, planerade han att en rad saker skulle göras efter hans död. Men så slogs han av en förfärande tanke: det skulle ju inte spela någon roll!
- Om jag verkligen brydde mig skulle jag så klart göra något medan jag levde! Om jag hade sårat någon - varför såg jag inte till att ordna upp det direkt?
Bloggaren Martin Röll skakades i grunden av sina tankar.
- Om jag inte vill bli missförstådd ska jag naturligtvis inte skriva saker som kan missförstås. Om jag inte vill att folk ska bli sårade ska jag inte skriva kritiska saker om dem. Det gav mig ett helt nytt perspektiv på vad jag gör. Jag ställde mig frågan: varför skriver jag detta? Är det värdefullt om ett halvår?
- Jag såg det meningslösa i att bara hålla på och kritisera. Du skriver något, du sårar någon och sedan går du och oroar dig för vad som ska hända den dagen du dör - det är ju bara korkat!
Martin Röll grabbade tag i telefonen och ringde upp sina vänner.
- Jag hade en lista på människor i mitt testamente som skulle informeras om jag dog. Jag ringde dem nu istället. Varför skulle jag vänta tills jag hade dött? Jag förstod att mina tankar var ett uttryck för att jag brydde mig om de här människorna och beslöt mig för att ta kontakt med dem för att se om de fort-farande tyckte om mig. Vissa blev väldigt förvånade.
Arbetet med att skriva ned sitt digitala testamente blev en betydligt känslosammare resa för Martin Röll än vad han hade trott från början.
Och på vägen fick han lära sig att svälja några feta sanningar.
- Jag insåg att jag inte var så viktig som jag trodde, trots att min sajt hade höga besökssiffror. Vissa som jag pratade med hade överhuvudtaget inte no-terat de inlägg som jag trodde hade sårat dem.
Annorlunda gravvård
I dag har Martin Röll slutat att blogga. Han är 26 år och bor kvar i Dresden där han arbetar som konsult för internetföretagare.
Vad gäller det digitala livet efter detta, har han landat i en slutsats:
- Jag tror inte att det alltid behöver innebära ett problem att det ligger mycket material ute på internet efter att vi dött.
- Det kan som sagt vara en värdefull och fin upplevelse att kunna gå tillbaka till en webbsida som skapats av någon som inte längre lever. Men vi vet ju från kyrkogårdarna att gravvård innebär ett stort arbete.
- Sköter vi inte gravarna, växer de igen. Blommorna dör. Det är så vi måste se det: vi måste hitta ett sätt att lära oss att sköta de digitala platserna med samma inställning.
Så jobbar vi med nyheter