Shetland sheepdog - liten och lättlärd
Liten, vänlig och lättlärd. Shetland sheepdog har hittat från sin lilla ögrupp till människors hjärtan på kontinenterna. Trots sin ringa storlek visar den ofta storhet i såväl agility som lydnad.
Foto:
Under en rad år har Sheltien legat ganska stadigt på plats nummer tolv i popularitetstoppen bland hundraser i Sverige. Under senare år har den även utmärkt sig som framgångsrik på agilitytävlingar, och andra tävlingar. - Sheltien är väldigt lättlärd. Den tillhör ju vallhundsraserna och de är ju ofta väldigt samarbetsvilliga, säger Anita Axelsson som själv skaffade sin första sheltie för att ha en hund att träna och tävla med. - Holly, som min första sheltie hette, blev både lydnadschampion, svensk och finsk agilitychampion. Redan det år hon fyllde tre tävlade vi i Agility VM, det säger kanske en del om hennes kapacitet, och om rasen. Men rasen har också dragits med ett rykte om att vara rädd och instabil i psyket. - Ja, på 1970-talet var det ganska vanligt med rädda hundar. Men uppfödarna har gjort ett superbra jobb sedan dess, och i dag är det ganska ovanligt med rädda shelties. Fast jag tycker fortfarande att man ska vara noga med att titta på föräldradjuren när man köper valp, säger Anita Axelsson. Som namnet antyder kommer rasen från Shetlandsöarna, där den troligen användes som gårdshund och till fårvallning. Fast den jobbade med största sannolikhet inte på samma sätt som en bordercollie. Eftersom dokumentationen om rasens ursprung är ganska knapp vet man inte helt säkert vilka raser som ingår i blodsblandningen. Man tror att norska vikingar tog med sig norsk buhund till ön, men det finns även belägg för att isländsk fårhund och den grönländska yakkihunden lämnat sina spår i rasen. - Den har helt klart inslag av spetshundar, vilket inte minst märks på att den är ganska benägen att skälla, säger Anita Axelsson. Det kan alla som sett en sheltie på agilitybanan intyga. Ivrigt skällandes tar den sig an uppgiften med liv och lust.
Rasen har sitt ursprung på Shetlandsöarna, där den främst användes som gårdshund. De små hundarna passade för det karga klimatet och en ögrupp som tidvis var överbefolkad och hade brist på mat. Shetland sheepdog har inslag av bland annat norsk buhund som kommit till öarna med vikingar, isländsk fårhund som isländska fiskare haft med sig och skotska vallhundar. Mixen gav upphov till en liten hund som öborna själva kallade toonie dog. Enligt en skröna har även en ensam king charles spaniel korsats in i rasen, och främst lämnat sitt avtryck i form av den black and tan-teckning (svart med bruna tecken) som tidigare förekommit i rasen. Först på 1900-talet började uppfödarna medvetet korsa in collie för att få fram en ädlare hund. Idealhöjden för tik ligger på 35,5 centimeter och 37 centimeter för hanhundar. Men på grund av sin brokiga bakgrund förekommer hundar i stor storleksvariation, allt från under 30 centimeter upp till 50 centimeter i mankhöjd! Shetland sheepdog blev en egen erkänd ras 1923, och 1930 kom den första sheltien till Sverige. Sheltiens 5 plus och minus: + Vänlig, blir sällan en problemhund + Samarbetsvillig, bra ras för nybörjare + Enkel med andra hundar, startar sällan bråk och är oftast inte ens intresserade av att hälsa + Enkel att koppelträna, drar sällan i kopplet + Enkel att ha lös, springer inte gärna bort från sin ägare - Skäller ganska gärna - Har god aptit, kan bli tjock om man inte ser upp - Kräver en del pälsvård och fäller sin päls då och då. Tikar fäller all päls fyra månader efter löp - Kan hitta på egna små nöjen om den inte aktiveras, som att springa efter joggare i skogen - Det förekommer en del ögonsjukdomar inom rasen, till exempel PRA och CRD, näthinneavlossning.
Så jobbar vi med nyheter