Lundehunden - en säregen ras från Norge
Den har sex tår på varje tass och kan lägga huvudet på ryggen utan att bryta nacken. Norsk Lundehund är en särling bland hundraser, framavlad för jakt på lunnefågel.
TASSAR. Trampdynornas utformning medför en lite vispande gång.
Foto:
Eller lugnt och lugnt. När man har fem sexveckors valpar hemma är det full fart. Och skulle man räkna tår här borde det alltså bli ... 168 tår, med de två föräldradjurens tassar inräknade. - Nej, 167 för en av valparna har faktiskt bara fem tår på sin ena framtass, säger Cecilia Obitz och visar den lilla tassen. - Han blir nog ingen stjärna på utställning, men i övrigt är det inga fel på honom, konstaterar hon. Det ser lite märkligt ut med alla tår på tassarna, och i rasbeskrivningen står faktiskt att lundehunden kan ha ännu fler tår, mellan sex och åtta. Ännu mer intressant är att extratårna har utrustats med en särskild sena och muskulatur, som liknar vår egen tumme. Det handlar alltså inte om någon sporre som andra hundar har en bit upp på vristen. Så varför denna egenhet? Jo, rasen som utvecklats på norska Vaeröy användes där till jakt på den numera fridlysta lunnefågeln. Fågeln som häckar i hålor och klippskrevor längs branta bergskuster var onåbar för människor. Men med hjälp av små, smidiga, klättrande och modiga hundar kunde man komma åt fågelns kött och det fina dunet, som var väldigt attraktivt på 1600- och 1700-talen. Hundarna måste alltså klara att klättra på klippor, ta sig in i trånga hålor för att hämta fåglarna och sedan vända därinne. Höll på att dö ut
- Den andra egenheten som den här rasen har är att den kan lägga huvudet på ryggen utan att bryta nacken, säger Cecilia Obitz och visar på en av sina hundar. De har också en ytterst vig bog och kan sträcka ut sina framben rakt ut utan problem. Den norska Lundehunden har länge varit okänd, till och med i sitt hemland. Efter andra världskriget höll rasen på att dö ut, mycket på grund av att lunnefågelsjakten inte längre var aktuell men också på grund av valpsjuka. De hundar som finns i dag lär härstamma från de tre enda överlevande hundarna som exporterats till fastlandet. - Det här är fortfarande en liten ras, även om intresset ökar. Valpköparna är ofta väldigt pålästa och kan ha stått i kö länge för att få en valp, berättar Cecilia Obitz.
Lundehundens säregna fysik
Lundehundens översta nackkota är förbundet med hjärnskålen på ett sätt som den inte är på andra hundar. Det gör nacken extra rörlig, hunden kan lägga huvudet på ryggen utan att bryta nacken, något den hade nytta av för att kunna vända inne i trånga lunnefågelshålor. Lundehunden har fler tår än andra hundar. En "vanlig" hund har fyra tår och en tillbakabildad sporre. Lundehunden har minst sex tår, som alla är funktionella. Detta för att hunden skulle kunna klättra i berg. Extratårna har senor och muskulatur som påminner om människans tumme. Lundehundens speciella tassar ger den även en säregen gång, den liksom vispar med framtassarna när den går. Lundehunden kan stänga ihop sina öron, så att de skyddas från fukt och sand i lunnefågelns jordhålor. Den kan även "slå ut med armarna" med sina framben, utan att bryta dem. Hunden har särskilt rörliga ledband, senor och muskulatur i bogen för att kunna vända inne i trånga hålor utan att fastna.
Lundehundens översta nackkota är förbundet med hjärnskålen på ett sätt som den inte är på andra hundar. Det gör nacken extra rörlig, hunden kan lägga huvudet på ryggen utan att bryta nacken, något den hade nytta av för att kunna vända inne i trånga lunnefågelshålor. Lundehunden har fler tår än andra hundar. En "vanlig" hund har fyra tår och en tillbakabildad sporre. Lundehunden har minst sex tår, som alla är funktionella. Detta för att hunden skulle kunna klättra i berg. Extratårna har senor och muskulatur som påminner om människans tumme. Lundehundens speciella tassar ger den även en säregen gång, den liksom vispar med framtassarna när den går. Lundehunden kan stänga ihop sina öron, så att de skyddas från fukt och sand i lunnefågelns jordhålor. Den kan även "slå ut med armarna" med sina framben, utan att bryta dem. Hunden har särskilt rörliga ledband, senor och muskulatur i bogen för att kunna vända inne i trånga hålor utan att fastna.
Så jobbar vi med nyheter