Vi knackar på hemma hos familjen Crafoord på Söder i Stockholm. Wille öppnar med sin son Dorian i famnen, som tittar tyst och nyfiket på oss.
Därefter kommer Django fram för att hälsa. Första känslan är att långsamt gå baklänges och försvinna därifrån.
Men den stora rottweilern bara nosar nyfiket och går sedan tillbaka in i rummet.
- Alla säger att rottweilers har vaktinstinkt, men det är en inlärningssak. Om det kom en inbrottstjuv hit skulle han troligtvis slicka honom på fingrarna, berättar Wille och riktar ett "sätt dig" till Django, som lyder - om än en aning motvilligt.
Han förklarar att det är viktigare för honom att kunna lämna hunden ensam några timmar då och då, än att han kan mörda.
Tycker du att det är viktigt att din hund är väluppfostrad?
- Ja, jag kan till exempel tycka att det är tveksamt att han ligger under matbordet. Det skulle jag aldrig låta honom göra om vi satt och åt.
Inte blänga
Andra saker kan handla om att Django inte ska blänga på folk, inte kissa överallt, inte skälla och framför allt inte dra i kopplet.
- När 45 kilo hund drar iväg och min svärmor eller mamma är ute med honom, så ryker en lårbenshals direkt. Därför kan jag bli väldigt arg när han gör sådana saker, säger Wille.
Under promenaderna kan det bli upp till hundra tillrättavisningar, vilket hänger ihop med att Django är en väldigt envis typ.
Bindgalen föregångare
Det har funnits hundar tidigare i Willes liv. När han var liten hade familjen springer spaniels.
I vuxen ålder skaffade han en shetland sheepdog. Att skaffa en rottweiler fanns dock inte på listan förrän Wille träffade nuvarande hustrun Karin och hennes omplaceringshund Max.
- Han var fullständigt bindgalen. Morrade åt nästan allt och hittade på en massa tokigheter. Men vi behöll honom ändå tills han blev för gammal och sjuk och vi var tvungen att ta bort honom.
Bara nån vecka efteråt insåg Wille att tomrummet blev för stort. Han började se sig om efter en ny rottweiler och fastnade för lilla Django.
Pratar hela tiden
- Mycket besvär men ack så kär, säger Wille och kastar ett ömt ögonkast på den stora svartbruna hunden som nu fått tag i ett enormt tuggben som han ser ut att kunna svälja helt.
- Vi har mycket ihop. Han följer alltid med mig på spelningar och jag pratar hela tiden med honom. Inte om mina problem, mest om hans, i uppfostringssyfte. Men det är klart att ett och annat kan komma upp. Särskilt om man sitter i bilen, då det kan bli många timmar som det bara är han och jag.