Klockan på University of Chicago uppdateras årligen av forskare och har så gjorts sedan det tidiga kalla kriget. Aldrig har vi varit så nära "undergången" som nu.
Arktis värms upp dubbelt så snabbt som i resten av världen. Tydligast är det på vintern som var tio grader kallare för trettio år sedan, enligt forskare på norska polarinstitutet.
Världshavet värms upp när det suger åt sig av koldioxid som våra bilar, semesterresor, stålindustrier och förbränning av kol och olja skickar ut i atmosfären. Vattnet ger ånga som höjer värmen och ger mer nederbörd. Där det inte finns vatten blir det torka. Polarisen smälter och när havet ligger öppet reflekteras solstrålarna inte bort. Vattnet värms av solen och ger mer ånga. Permafrosten tinar och släpper ut växthusgaser ur marken. Den rubbade balansen stör livet för djur och människor.
Livet för de som bor och verkar på Spetsbergen kan Anna Lena Ekeblad berätta om. Hon besökte ön första gången i augusti 1991 och när hon åkte vaknade en längtan.
– Man brukar prata om Svalbardbacillen, man blir liksom sjuk när man är borta härifrån. Jag uppfylldes av en stark känsla av att det var hit jag skulle, då sa de att jag hade blivit smittad, säger hon.
Anna Lena Ekeblad är från Skåne och hon minns att hennes mamma brukade prata om Norrland med kärlek. Men det var inte förrän hon såg Kiruna som hon insåg att Sundsvall är något annat.
Malmfältens folkhögskola låg där den ligger, nära ishallen Matojärvi där det rådde Börje Salming-feber. Anna Lena Ekeblad läste en kurs i arktisk miljö och ekologi. Mannen i andra sidan luren hade skrattat åt att en trafikinformatör på Pågatågen ringde och frågade om det fanns jobb åt henne på Svalbard.
– Jag hade ingen chans. Mitt mål var att komma och jobba som arktisk guide på en båt, men utan Kiruna hade jag inte varit här, säger hon.
Hon mönstrade på båten i Tromsö i maj 1995. Tanken var att jobba på Svalbard i tre månader. 25 år senare har hon på nära håll sett hur klimatet förändrats.
– Jag ser mycket mera nederbörd. Både regn och snö, men mest regn. Marken kollapsar när permafrosten tinar, säger hon och visar hur kaklet spruckit i ett hörn av köket.
Hon berättar om människor som tvingats flytta för att deras hus förstörts i snöskred eller plötsligt ligger i riskzonen för laviner som inte brukade gå förut. Bybor har till och med mist livet.
– Fjällsidorna rasar när permafrosten tinar och att marken rör på sig. Växterna blir större, renarna får längre betessäsong. Men samtidigt när det regnar och fryser blir det svårt att hitta mat.
Hon tycker att det är läskigt.
– Det är dags att sluta prata om klimatförändring och börja prata om klimatomställning. Vi på Svalbard är egentligen bland de värsta klimatbovarna. Eller vi gör så gott vi kan, men se idag äter vi räkor i kokosmjölk.
– Det bästa för naturen hade varit att stänga Svalbard, säger hon.
När kolgruvorna stängdes trodde man på en nedgång. Men pengar pumpades in i turism, på slädhundar, skoterturer och norrsken. Nu pratar man även om klimatturism. Som guide känner sig Anna Lena Ekeblad kluven.
– En kompis från Sverige kom hit med sina barn för att hinna se glaciärer innan de försvinner. Det är som att larmen i media har blivit som reklam för Svalbard.