Tre polarforskare från norska polarforskningsinstitutet vandrade förra året på tundran och hittade 200 vildrenar som dött av svält. De har kartlagt Svalbardsrenen i 40 år, men aldrig sett så många döda på en gång.
Åshild Ønvik Pedersen som var med berättar att massvälten beror på att det knappa betet av dött gräs och mossa låses in under ett pansar av is.
– De finner inte mat och då dör de, och renarna som finner mat låter bli att reproducera sig.
Renarna dör ofta i 10-12 års ålder för att tänderna slitits ner av grus och sten. Nu har regn på snö seglat upp som ett hot.
– Före 1998 inträffade sådana vintrar vart tredje eller fjärde år. Efter det har det varit isigt varje år. Förr hade renarna möjlighet att ta igen sig, men inte längre.
För renen, som härdats mot kyla i minst 5 000 år och lätt drabbas av värmestress, kan temperaturhöjningen få oanade konsekvenser.
Mildare somrar ger mer bete och längre snöfri säsong. Djuren går in i vintern i bättre kondition, men då är det tuffare.
Bestånden har vuxit från 1 000 till 22 000 sedan renen fredades för 95 år sedan. På senare tid har forskarna sett att islagren skapar balans där populationen av ren är stor, de svagaste djuren slås ut.
Runt Longyearbyen har renarna fyrdubblats sedan man började räkna 1979. Här är renen en vinnare. Men på västkusten har bestånden sjunkit till en väldigt låg nivå.
– Där ser man inte den positiva sommareffekten, det ökade regnvädret väger över. Det är samma klimat, men du får två helt olika responser beroende av var renen lever, säger forskaren.