Så varför ska man öda tid på att läsa om påhittade brott? Tja, en orsak är att de faktiskt är påhittade vilket känns befriande, spänning utan att man behöver ta hänsyn till verkliga offer. Och i böckerna löser man oftast brotten.
Genren ”true crime” har dock ett stort antal anhängare, i poddar, i artiklar, i böcker. En av de som uppmärksammats ordentligt där är Michelle McNamara. Hon hade podden ”Truecrimediary” under många år. Hennes bok ”Jag försvinner i mörkret” kom ut två år efter hennes för tidiga död 2016. Den var i stort sett färdigskriven och sammanställdes av närstående.
Sedan 90-talet hade Michelle McNamara varit som besatt av att fånga in ”Golden State Killer”, en man som på 70-talet dödade tolv personer och våldtog långt fler på ett extra utstuderat och brutalt sätt. Hon fick aldrig själv uppleva att han avslöjades, men enligt boken lär detta ha hänt nu. Polisen nekar till att hennes idoga arbetande skulle vara en orsak, men här hävdar man annorlunda.
Det är hur som helst en gripande läsning om vidriga brott och en ensam kvinnas kämpande. Hon intervjuar brottsoffer, poliser och vittnen för att sammanställa ett bindande åtal. Fascinerande i all sin mörka bakgrund.
Det är nästan skönt att återvända till fiktionen efter detta. Särskilt när man upptäcker nya berättare som verkligen kan gestalta sina historier. Kanadensaren Linwood Barley är ett sådant namn, nytt för mig. Hans första del av trilogin om den lilla staden Promise Falls, ”Sveket”, kom på svenska förra året och nu kommer den andra, ”Lögnen”. Han skriver på ett sådant där härligt sätt att man bara måste läsa vidare. Det försvann rejält med sömn under läsningen av de här båda, och eftersom det kvarstår en del frågetecken inför tredje delen så måste jag skaffa den på engelska, ”The Twentythree”, tror inte jag förmår vänta in den på svenska.
Visst kan han påminna om Stephen King emellanåt. Det är nedgångna miljöer, skamfilad vardag och små sidohistorier. Det är en kollektiv historia där man följer olika personer, med olika ”jag-perspektiv” i varje bok, från en person. Texten läser sig själv och det finns en hel del humor i svärtan. Ska säkert filmas snart.
Den unge britten Joseph Knox debuterade storartat förra året med ”Sirener” och han följer upp den lika elegant med ”Den leende mannen”. Han får Manchester att bli New York när han låter den neddekade men godhjärtade polisen Aidan Watts bli uppspöad rejält med jämna mellanrum, när han idogt mot sina överordnades vilja aldrig släpper taget. Stilen är en blandning av hårdkokt Mickey Spillane och lite Jo Nesbø. Även här finns det mycket humor, särskilt i skildrandet av Watts polispartner Sutty, en skrupelfri man av vida mått. Knox är en härlig skribent där man direkt ser fram emot nästa bok.
En ytterligare författare som ger mersmak är norske Geir Tangen som debuterar med ”Maestro”. Kanske extra intressant för undertecknad då huvudpersonen Viljar Ravn Gudmundsson är journalist, dock en numera högst stukad sådan. Han får dock hjälp att återupprätta självkänslan av kommissarie Lotte Skeisvoll, en nästan Saga Norén-aktig polis. Tillsammans löser de ett antal mord av en seriemördare. Bättre än vad schablonen antyder, snarare leker Tangen med klichéerna utan att det blir fel åt andra hållet.
Karin Valtersson kommer ursprungligen från Gimo, men bor numera i England. Hennes debut ”Angelika” utspelas i bägge länderna och är en lite annorlunda spänningsroman. Det handlar om systerskap när Mikaela far till England för att hitta den försvunna Angelika. Systrarna har kommit långt från varandra, men självklart ställer man upp när alla andra har gett upp. Välskrivet, spännande och annorlunda. Gärna en fortsättning.
Placerandet av brotten på en liten ort är populärt, country noir om man så vill, Gotland till exempel är väl snart lika avfolkat som engelska Midsomer. Två välskrivna böcker som faller in i genren och utlovar en serie är ”Morden på Mörkö” av Samuel Karlsson och ”Brudslöjan” av Kamilla Oresvärd. Klassisk intrig med mördad ung kvinna och framtagande av mörka hemligheter. Inga större sensationer men underhållande och lite turistreklam blir det, jag får lust att åka till både Mörkö och Vargön.