Ordet ”deckare” är något snävt och aningen förminskande medan det litet krystade ”nordic noir” mest klingar pretentiöst. Då är samlingsnamnet ”spänningslitteratur” att föredra, det är ju det som det handlar om. Och den bokfloden visar inga som helst tecken på att sina.
Många svenska spänningsförfattare har haft framgångar i Tyskland med sina böcker. Författarparet Kerstin Danielsson och Roman Voosen har gått en ovanlig väg dock. Deras böcker har först kommit ut på tyska där de sålt flera hundratusen exemplar, enligt förlaget, för att nu äntligen komma på svenska. Äntligen, för att den första ”Sen frost” är riktigt bra. Den är den första av hittills sju med Växjöpoliserna Stina Forss och Ingrid Nyström i förarsätet. Här i den första etableras det udda paret när de ska utreda det brutala mordet på en tillbakadragen fjärilssamlare. De får söka långt bak i historien för att reda ut detta skickligt skrivna kriminaldrama.
Spänningsromanerna är med få undantag som tv-serier. Man lär känna huvudkaraktärerna och sedan får man avsnitt efter avsnitt med nya intriger. Caroline Engvall är inget undantag när hon serverar tredje boken, ”Dockleken”, med utredaren Ulrika Stenhammar och journalisten Lovisa Ling i huvudrollerna. Näst efter clownen brukar dockan vara en säker rekvisita i skräckfilmen. Här spelar den en stor roll för utredningen och ger faktiskt lite extra rysningar i den även annars tillräckligt spännande berättelsen.
Sofie Sarenbrants tionde roman visar inga tecken på sinande inspiration. Denna sjunde berättelse, ”Skamvrån”, om kriminalinspektören Emma Sköld handlar om psykisk ohälsa och vad alltför stora samvetskval kan leda till. Flera mystiska dödsfall visar sig höra ihop och spåren leder dessutom långt tillbaka. Spännande och välskrivet om än en aning krystat.
Tjocka böcker eller tunna, en smaksak, det finns i alla smaker. På över 400 sidor möter ännu en superkvinna i Christian Unges ”Går genom vatten, går genom eld”. I centrum står läkaren Tekla Berg som knaprar piller för att orka med sin vardag, som inte blir bättre av en jättebrand i ett höghus med ett oidentifierat offer. Är det någon som står Tekla nära? Unge, själv läkare, berättar bra, i det mer stora formatet med kriminella nätverk, korrupta poliser och en inkompetent sjukhusledning på det fiktiva Nobelsjukhuset.
Karin Alfredsson klarar sig på knappt halva det sidantalet i ”Sista färjan från Ystad”. Här handlar det om sol-och vårare av det hänsynslösa slaget. Polisen Aina Berglund tar upp jakten på de diffusa spåren. Alfredsson skriver sin vana trogen med patos om brott bortom de stora rubrikerna och hennes medkänsla går inte att ta miste på. Effektivt och medryckande skrivet.
Två författare som har Uppsala som bas just nu är Camilla Sten och Philip Birk. Stens bok ”Staden” är en rysare i stil med Stephen King och varför inte ”Blair witch project”. Ett ungt filmteam ska utforska vad som hände med gruvstaden Silvertjärn där hela befolkningen försvann för sextio år sedan. Det är klaustrofobiskt spännande och det är lätt att förstå att filmrättigheterna redan är sålda.
Philip Birk fortsätter i spåren av sin lyckosamma debut ”Kyldygnet” med huvudpersonen Tom Grip. Språket är mer kondenserat och han har tonat ner lite av fantasteriet, vilket berättelsen har vunnit på. Skildringen av den religiösa sekten är otäck och precis, och hans kunskaper om konst imponerande. Läser gärna vidare om Grips actionfyllda vedermödor i kampen mot forna bäste vännen.
Danskarna har en lika stark tradition av spänningslitteratur som Sverige och Norge. Jesper Stein är en av de bättre och hans senaste ”Aisha” är inget undantag. Han blandar deckarintrig med storpolitik och hans huvudperson Axel Steen är en av de mer trasiga människorna i genren. Nu ska han reda ut morden på tidigare högt uppsatta poliser inom motsvarande Säpo. Naturligtvis motarbetad av just den organisationen och med en lite mystisk ny partner ger han sig in i getingboet. Mycket bra!
Veteranen Dag Öhrlund gör efter böckerna om psykopaten Silfverbielke ett nästan fridsamt intryck med sin senaste huvudperson, den truliga men goda polisen Ewert Truut. Denne snart pensionerade polis ska lösa brott, ta itu med oförstående chefer, vakta barnbarn och ta hand om kattungar i ”Ingen lämnas kvar”. Rolig dialog och fyndig intrig väger upp den ibland lite gubbiga stämningen. Öhrlund vet hur man berättar en historia.