Makarna Linda och Daniel Frohm, båda 40 år, hade inte planerat fler barn när de fick veta att de väntade tvillingar.
Charlie och Saga kom till världen den 25 juli 2016, några veckor tidigare än normalt, utan komplikationer.
– Charlie var ett mönsterbarn, vägde nästan ett kilo mer än Saga, var närvarande från första stund. Saga var mer som andra för tidigt födda bebisar, berättar Linda Frohm.
Vid hemkomsten var familjelyckan total. Äldsta barnen Sanna och Christian bosatte sig hemma hos dem med sina sambos, alla mitt i den dubbla bebisbubblan.
Tvillingarna sov hela nätterna och även om Charlie var mer normal i växten var Saga den självständiga.
– Hon ville sova själv, medan Charlie var ”mammig” och ville ligga nära mig.
Kalix hotelldrottning, tillika länsordförande för Moderaterna och med flera styrelseuppdrag, började arbeta igen, ett par veckor efter förlossningen.
– Jag har aldrig tyckt att det har varit en belastning att skaffa ungar. Om det fanns mer tid på dygnet, hade jag säkert haft tolv barn.
Linda får en tår i ögat när hon ser tillbaka på den sista dagen i Charlies liv, en ljuv söndag, den 30 oktober i fjol. Tindra, näst yngsta dottern, fyllde fyra år och familjen hade stort kalas. Efteråt var alla med när äldsta dottern Sanna hade innebandymatch.
– Charlie satt i famnen på Sannas sambo, hängde med i matchen och var med när domarna tackades. Han hade jeans och tröja för första gången. Allt var så himla fint.
Morgonen därpå vaknade Linda vid 07-tiden och hade frukostbesök av en gammal kompis.
– Saga hade ätit och somnat om. Jag glömmer aldrig det Danne sa: Charlie, då? Han lever väl? Klart att han gör, svarade jag.
Men Linda anade oråd och sprang upp till översta, fjärde våningen av huset, där de sov med tvillingarna.
Morgonljuset kom in från sovrumsfönstret, föll över Charlies ansikte.
– I efterhand känns det som att jag visste redan då. Charlie låg på rygg, som han alltid gjorde, med handen bakom huvudet. Men i ansiktet var han för ljus i färgen. När jag sedan tog i honom var inget som det skulle. Jag bara skrek. Danne kom upp, Tindra började gråta. Vi ringde efter ambulans. Jag skulle stoppa fingret i munnen, hålla Charlie upp och ner.
Inga livstecken?– Nej. När Danne höll i Charlie hade han redan börjat bli blå på ryggen, säger Linda och gråter.
Deras älskade tvillingbarn hade drabbats av plötslig spädbarnsdöd.
– Läkarna sa att det är så viktigt att veta att Charlie inte hade behövt lida. Forskning visar att det är skonsamt. Skojar ni? Något måste ha blivit fel, tänkte vi.
Första tiden efter Charlies bortgång är delvis diffus. Linda var sjukskriven, gick knappt utanför dörren.
– Vissa saker kommer jag inte ihåg. Jag förstår de som nästan blir knäppa av sorg. Hade vi det för bra? Får man inte vara så här lyckliga?
Samtidigt var omgivningen ett starkt stöd. Syskonen, vännerna, partikollegorna, hotellpersonalen och Kalixborna betydde allt.
– Vi fick extremt mycket blommor och telegram, Anna (Kinberg Batra, M:s dåvarande partiledare) skrev ett brev. Det kändes i hjärtat. Vi människor är så, överlever för att vi bryr oss om varandra.
Bara två dagar efter Charlies bortgång hade Lindas son Christian premiärmatch med Kalix bandy.
– Det hölls en tyst minut, de spelade med sorgeband. Jag kom tidigt, under uppvärmningen, gick över bandyrinken med Saga i vagnen. Det var så fint. Undrar om Charlie också hade älskat bandy?
Efter någon månad kände hon att sorgen inte fick ta över tillvaron helt.
– Charlie fick inte ta orimligt stor plats. Vi märkte att det var jobbigt för Saga. Hon saknade honom också, hade hört Charlies hjärta där i magen. Alltid två tillsammans och plötsligt var hon ensam.
Linda har tagit del av forskningen men inga klarlagda orsaker anges gällande plötslig spädbarnsdöd, utöver andningsuppehåll.
– En del läkare menar att barnet tror att det ligger i magen igen. Det kan vara så mysigt och varmt i sängen, att barnet helt enkelt slutar andas.
Hon och Danne lovade varandra redan på akuten att inte plågas av ”Tänk om…”-tanken.
– Men visst, jag har tänkt ibland om jag skulle ha gjort något annorlunda. Äntligen har jag kommit fram till att, nej, det skulle jag inte.
Exempelvis hade de ett andningslarm hemma när Charlie somnade in för gott.
– Vi använde aldrig larmet. Och om vi hade gjort det, hade Saga haft larmet. Charlie sov ju oftast med oss, vi var aldrig oroliga över honom.
Vardagen återgick sakta till det normala men saknaden efter Charlie gör sig påmind även nu, snart årsdagen av hans bortgång den 31 oktober.
Linda vill samtidigt säga att man som sörjande förälder ska göra precis som man själv vill – inte som andra förväntar sig.
– Det finns ingen handbok. Man måste inte klä sig i svart ett helt år.
De vet också att plötslig spädbarnsdöd inte är ärftligt och att sannolikheten att även Saga skulle drabbas är närmast obefintlig.
– Charlie har blivit som en skyddsängel för alla barn i Kalix. Statistiskt sett kan det inte hända här igen.
Hur vill du beskriva sorgen i dag?– Någon kan säga att jag har mist ett barn men ändå har fyra kvar. Men man mister inte 20 procent av sina barn. Man mister 100 procent av Charlie.
– Ändå är jag så glad att jag hade honom. Annars skulle inte Saga haft en tvillingbror. Hur jobbig sorgen än, väljer jag ändå att få vara med Charlie de där 14 veckorna, om alternativet hade varit ingenting, säger Linda Frohm.