Nu går paret Hansen i pension ? på riktigt

Offensiva nätverket har varit en tumme i ögat på beslutsfattare och andra som har med psykiatrin i Norrbotten att göra. Det finns både de som har gott och de som har mindre gott att säga om Hanna Hansen efter de tio år som föreningen verkat, men ingen kan säga emot det faktum att föreningen har behövts för att ta till vara de psykiskt handikappades rätt, väl och ve.  ? Jag är väldigt snäll, men jag kan bli fly förbannad, konstaterar Hanna Hansen.  ? Med Luleå kommun hade vi en period då vi var i öppet krig, men det har blivit bättre.  ? Det kunde vara ännu bättre ... tillägger hon tyst. Men hur hamnade Preben och Hanna Hansen i Södra Sunderbyn och Luleå, då? De är ju ursprungligen från Danmark, tungomålet bär fortfarande tydliga spår av bokskogar och H C Andersen.  ? På 1950-talet kom vi till Stockholm, berättar Preben Hansen.  ? Sverige var en rik nation i jämförelse med Danmark och det fanns studiekamrater som flyttat förut. De flesta har återvänt men vi har stannat. 1978 flyttade de till Luleå, under vilda protester från de fyra i familjen ingående tonåringarna.  ? Vi gjorde ett avtal, berättar Hanna Hansen.  ? Vi sa ?Vi ger det en chans?. Men vi fick lämna två av dem i Stockholm. Nu visar det sig att de har ?fallit på eget grepp?, som de säger.  ? Jag kan inte tänka mig att lämna barnbarnen, säger bedstemor Hansen. Det finns ingen tanke på att flytta tillbaka till Danmark nu efter den andra pensioneringen.  ? På senare tid har Danmark blivit sorgliga saker, begravningar och bouppteckningar, säger Hanna Hansen. Föreningen upphör Nej, det blir Luleå och villan i Södra Sunderbyn i fortsättningen också. Men Offensiva nätverket, föreningen där de båda i princip lagt ner tio år av sitt liv, upphör.  ? Visst är det bittert, det är det verkligen, säger Hanna Hansen.  ? Jag är så otroligt besviken. Hon hade verkligen hoppats på att det skulle lösa sig med efterträdare till de båda.  ? Jag har en optimistisk läggning. Jag trodde verkligen att, säger jag till ett år i förväg, så ordnar det sig. Men det gjorde det inte. Ändå finns en del självinsikt med i beslutet att sluta med föreningen.  ? Det hade så mycket blivit MIN förening och jag ville inte ha det på det sättet. I och med det var det naturligtvis svårt för andra att ta över. Det visade sig vid årsmötet i mitten av februari detta år att två ledamöter ville sitta kvar i styrelsen. Ingen ville bli ordförande och ingen ville ta hand om detta med pengar och medlemsregister, det som Preben Hansen skött.  ? Behovet finns verkligen gentemot myndigheter och andra. Men föreningen måste startas om på nytt. Det kan inte vara MIN förening som driver verksamheten, tycker Hanna Hansen. Mycket telefonjour Offensiva nätverket har ordnat utbildningar om psykiska funktionsstörningar, tagit hit föreläsare och ofta fungerat som språkrör för psykiskt funktionshindrade.  ? Det har varit mycket telefonjour, säger Preben Hansen.  ? Många kvällar och nätter har gått åt. Hanna Hansen är psykiatri-sköterska till yrket. Dottern Birgit insjuknade 1987 och fick diagnosen schizofreni. Det var efter en studiecirkel 1995 där paret Hansen fick kontakt med andra föräldrar som stenen sattes i rullning och Offensiva nätverket startades efter en del problem. I föreningen fick vem som helst bli medlem. Där fanns anhöriga, psykiskt sjuka och stödmedlemmar. Viktiga medlemmar  ? Stödmedlemmarna är väldigt viktiga, säger Hanna Hansen.  ? Jag ville ha med personalen på avdelningarna. Avsikten var att vi alla skulle tala samma språk. En viktig funktion var nätverket, att stötta varandra.  ? Det fanns en tid när det alltid var mammans fel när någon drabbades av psykisk sjukdom. Det är verkligen en lodrät LÖGN, utropar Hanna Hansen.  ? Först var det mammans fel och sedan var det pappans fel eftersom de sjuka hade utsatts för incest, konstaterar paret Hansen.  ? Men de tankarna är borta nu. Det finns en annan attityd till de närstående. De konstaterar båda att den tunga medicinering som psykiskt sjuka behandlades med förr, ses på ett annat sätt.  ? Numera är det lite mjukare, man ser tiden an. De sjuka behöver inte få alla dessa biverkningar och dessutom är me-dicinerna bättre. Det har hänt mycket på tio år, men de som är i 40-årsåldern i dag, de har blivit felbehandlade. Efterlyser respekt Hanna Hansen efterlyser fortfarande respekt för den sjuke.  ? Respekten för individen har inte förbättrats. Respekten ska komma av att man lyssnar. Det händer fortfarande att någon ringer och säger ?Nu kommer vi och städar på tisdag?. Om den sjuke så säger: ?Men jag kan inte på tisdag?, så säger man: ?Men vi kommer i alla fall?. Dottern Birgit skulle klara sitt liv med mycket hjälp och stöd.  ? Då skulle det gå bra. Sång och musik är hennes liv. Otrolig styrka att vara två Vad har då känts bra under dessa år? Man orkar ju inte utan att åtminstone något är bra.  ? Det är en otrolig styrka att kunna vara två, säger Hanna Hansen.  ? Jag har haft Preben hemma, jag har kunnat gå hem och gråta ut.  ? Det är synd om dem som är ensamma, instämmer Preben Hanen.  ? Vi har haft det svårt, men det är värre för de ensamma. Andra glädjeämnen är nomineringen till Årets norrbottning 2000 (?Jag tyckte jag växte flera tum?) och Försäkringskassans undersökning av bemötandet av de människor som sökte hjälp, där Hanna Hansen blev tillfrågad om hon inte ville utföra den.  ? Jag tror nästan att jag har besökt alla försäkringskassans kontor i länet, säger hon. Hon fick mycket beröm för den undersökningen.  ? Den gav mig en stor glädje och jag fick uppskattning så att jag nästan rodnar. Norrbotten var för övrigt det enda län i Sverige där man undersökte hur försäkringskassorna bemötte de hjälpsökande. Men nu är de officiella åtagandena avslutade.  ? Det ska bli en otrolig upplevelse att få träffa barn och barnbarn utan att behöva säga: Jag kan inte stanna så länge, jag har inte tid?.