Sverige har under årens lopp i OS och VM gjort en rad magnifika guldstafetter med fantastiska lag.
VM på hemmaplan i Falun sticker dock ut i det sammanhanget på ett synnerligen negativt sätt.
Här fick ” vi” visserligen ett stafettbrons på första VM:et 1954, men sedan har allt gått åt pipan.
Därför är det nu dags att äntligen bryta förbannelsen.
Och jag tror verkligen att kvartetten Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson är hårda män med kraft nog för att köra hem ett efterlängtat guld, i kamp främst med Northug och kompani.
Flopparna här i Falun kanske ni känner till.
När Hans-Erik Larsson tappade skidan inne på startrakan 1974. Det var när plastskidan fått sitt genombrott, och bindningsskruvarna behövde ha gäng hela vägen upp, och även lite lim i hålen för att sitta.
Det blev kusligt tyst i stadion när dramat utspelades, och alla insåg att de svenska chanserna var borta.
Vid VM 1993 var också de svenska guldförväntningarna hårt uppskruvade, när det som inte fick hända – hände …
Länets 23-årige skidfantom Niklas Jonsson fick chansen som startman, men kollapsade på grund av en kombination av en stor press och dåliga skidor.
Hans resa i Lugnet-terrängen blev en grym mardrömsfärd på stumma ben, inför en besviken jättepublik.
Niklas grät på upploppet och tyckte att han förstört för hela laget. Han gömde sig senare i en bil och flydde hem till stugan utanför Piteå för att slicka såren.
Jag minns också hur svårt det var den gången att skriva ihop ett uppslag om dramat, eftersom jag tyckte så oerhört synd om honom.
En stark motsats till Falun för blågult har varit VM-stafetterna i den finska skidmetropolen Lahtis. Där har Sverige radat upp guldstafetter, 1958, 1978 och 1989. Jag var på plats både 1978 och 1989 och fick uppleva både länsessen Sven-Åke Lundbäck och Christer Majbäcks guldstafettlopp.
Lundbäck körde ”skiten” ur de sovjetiska favoriterna på första sträckan 1978. Precis enligt svenska planen. De hade dagen innan (!) på en pressträff jag var på detaljerat skissat hela guldscenariot, sträcka för sträcka. Allt stämde, och de prickade in Magnussons berömda guldryck med kuslig precision. Stafettguldet är en av svensk skidsports stora klassiker.
Guldgossen Christer Majbäck, som finns här i Falun under VM-dagarna och i dag är en vinnare som vallafabrikant i världsklass, gjorde 1989 sin första storinternationella stafett i VM och OS.
Han gjorde det med bravur när han vann den första sträckan. Han drog hårt i täten i nollföret och bäddade suveränt för Gunde Svan på den andra klassiska sträckan, och Lars Håland på den tredje sträckan i skejt.
De höll tätpositionen, väl medvetna om att på slutsträckan fanns matchvinnaren Torgny Mogren, som vann en rafflande spurtstrid före Finland och Tjeckoslovakien. Favoritlaget Norge med Vegard Ulvang på slutsträckan blev sensationellt utan medalj som fyra i spurten.
Vid VM i Lahtis 2001 var Magnus Ingesson och Urban Lindgren med i det svenska silverlaget som fick sina medaljer först efter VM på grund av dopingdiskningen av det finska laget.
Både Lundbäck och Majbäck har för övrigt också delat Niklas Jonssons grymma öde att kollapsa i mästerskapsstafetter. Men då har det handlat om OS, och det är en helt annan historia.
Det värsta stafettfiaskot på VM var nog ändå det som Jörgen Brink råkade utför på slutsträckan vid VM i Val di Fiemme 2003, då han gick in i väggen totalt och tappade en ”given” seger på slutkilometern.
Till sist kära läsare. 2017 har Lahtis VM igen. Det kan kanske vara till tröst – om det mot all förmodan går åt pipan här i Falun – även i år …