Bo Östergren från Jokkmokk är något så sällsynt som en svensk nutida skidmakare. I hans lilla snickeri i utkanten av samhället förvandlas träbitar till långa granna träskidor som för tankarna till en svunnen tid. I dag har ”Östergrenare” blivit ett begrepp bland skidentusiaster i hela Skandinavien och efterfrågan har också vuxit så i dag har den 62-årige snickaren cirka ett års väntetid.
– Det är roligt att det finns folk som vill ha det man gör. Men ibland kan det nästan bli för mycket, säger han och blickar ut över skogslandskapet.
Tillsammans med kompisen och turistentreprenören Cecilia Lundin har vi begett oss ut i Talvatis. Ett skogsområde som ligger i direkt anslutning till samhället, där skidturen bjuder på fin åkning i kombination med oväntade upplevelser. Uppe på ett träd sitter en korp och betraktar oss och Bo Östergren berättar att han bara för några dagar sedan hade en lappmes som landade högst upp på skidstaven.
– De är trygga. Sånt här får man vara med om när man är här ute. Det händer alltid något nytt, säger han.
Även om snödjupet nästan kan mätas med en skollinjal bjuder Talvatis på härlig åkning. Ett tunt lager med nysnö över det betydligt hårdare underlaget gör ändå känslan mjuk och följsam. Cecilia Lundin släpper iväg ned för en av backarna men sätter sig till sist ned för att bromsa farten.
– Textilbromsen funkar alltid, säger hon och skrattar.
Sedan bär det i väg vidare in i skogen där spåret kurvar sig mellan tallarna.
– Det blir en annan åkning än när man åker på ett elljusspår. Ett sånt här spår följer naturen på ett annat sätt, säger Bo Östergren.
Och Cecilia Lundin inflikar:
– Här får vi naturens egen puckelpist.
Bo Östergren brukar försöka att ta sig ut i Talvatis så ofta som det går och Cecilia Lundin hakar på när tillfälle ges.
– Men det är inte så mycket tid för mig nu. Nu är det högsäsong i min verksamhet, säger hon.
Samtidigt sätter båda stort värde på att Talvatis finns så nära.
– Det här är en pärla som man måste förstå att sätta värde på. Som i dag till exempel. Nu kommer en ny grupp till mig klockan tre men jag kan åka i väg tack vare att det är så nära. En tur här mitt på dagen blir som ett andningshål i vardagen, säger hon.
För Bo Östergren är det egentligen högsäsong året runt. Hans skidor har blivit omåttligt populära och eftersom han vill göra varje skida på ett hantverksmässigt sätt går det inte att skynda på processen.
– Ja, så är det. Jag fungerar ju så att jag vill försöka göra skidor till alla som hör av sig och vill köpa, säger han.
De skidor han tillverkar är upp till 330 centimeter långa och bredden varierar mellan åtta och tio centimeter.
– Nu har jag också börjat göra skidor som är nio centimeter breda och det är egentligen en mycket fin bredd om man ska åka i skogen i riktig lössnö, säger han.
Tillverkningen sker i ett mindre finsnickeri i anslutning till boningshuset.
– Jag har studerat skidor men i mångt och mycket har jag provat mig fram till vad som fungerar bäst. Det har tagit rätt många år att komma dit där jag är i dag, säger han.
Att lägga ut tillverkningen på någon mindre fabrik för att höja produktionen är inget alternativ.
– Risken är att det blir något annat än hantverk. Det vill jag inte och det kommer heller aldrig att bli ta om någon massproduktion. Hantverk och tradition är kärnan i det här. Jag vill inte bli maskinförare men det gäller att dra den gränsen på ett bra sätt för annars går det helt enkelt inte, säger han.
Han poängterar också att allt inte kan mätas i pengar.
– Det viktigaste är att jag kan leva. Att göra skidor som bjuder en själv på en upplevelse och som förhoppningsvis också kan erbjuda andra en upplevelse är det väsentligaste. Det händer än i dag att jag stannar och håller i en skida och tänker ”har jag gjort det här”, säger han.
Att hans skidor fungerar också när det inte handlar om lössnöåkning bevisas när vi under tre timmar åker genom den tätortsnära Jokkmokksskogen vid Talvatissjön.
– Det är underbart att åka med de här skidorna. Känner du hur de sväljer ojämnheterna i skogen. Jag är också så glad över att Talvatis finns och får vara kvar. Sedan är jag glad att Bosse finns. Han är en fin vän och en mycket duktig yrkesman, säger Cecilia Lundin.
Sedan fortsätter vi färden vidare in i skogen.