Vi sitter i Ing-Marie Lundmarks radhuskök i Skellefteå där hon bor sedan 2011. Hon är född och uppvuxen i Kiruna men nu för tiden besöker hon inte staden särskilt ofta. Det är för jobbigt.
– Nu blir jag bara ledsen när jag kommer dit. Jag klarar inte av förändringen. Det är inte mitt Kiruna längre, det är någon annans, säger hon.
Ing-Marie berättar om sin far, Torsten Lundmark, som jobbade i gruvan hela sitt liv och ironiskt nog aldrig kommer att bli kvitt den.
– De kan ju inte flytta en minneslund, så stackarn kommer att hamna i gruvan igen. Det var nog inte riktigt vad han hade tänkt sig, säger hon.
Gruvan i Kiruna har en speciell plats i Ing-Maries hjärta. Hennes farfar jobbade där, precis som hennes far. Själv skrev hon historia då hon 1979 blev den första kvinnan någonsin inom LKAB som jobbade under jord.
– 1978 gick facket med på att kvinnor skulle få börja jobba under jorden och i januari 1979 startade LKAB den första utbildningen där kvinnor fick vara med. Jag hade ju alltid varit fascinerad av borrarna och började fundera på om det kunde vara något för mig.
Ing-Marie började jobba på LKAB redan 1957, 14 år gammal. Hon jobbade först på ritkontoret för att sedan bli guide inne i besöksgruvan. Men när möjligheten att jobba som borrare under jord dök upp ville hon testa. Då var hon 37 år.
– Man skulle nog inte vara för ung när man gav sig in på det där. För en del killar var inte så snälla. Eller gubbar menar jag, det var bättre med killarna.
På vilket sätt var de inte snälla?– För det första talade de om för mig att jag inte hörde hemma där. Det fanns en del gamla gringubbar.
Hon berättar om en man som, på bussen ner i gruvan, sa till henne att kvinnor inte passar att vara under jord eftersom de inte klarar av jäkten därnere.
– Herregud, vilka är det som springer i samhället? På dagis, jobb, hem, laga mat, hämta ungar... Så jag sa till honom: "Den enda gång jag har sett dig springa är när du ska till matsalen och det klarar fanimej jag också". Han gillade inte mig.
En annan man, som dessutom skulle hålla i utbildningen av alla borrare, demonstrerade sitt missnöje genom att sätta upp porrbilder i hela sin hytt.
– Jag minns att jämställdhetsdelegationen var uppe och då menade man att jag skulle se till att han tog ner bilderna. "Aldrig", sa jag. "Är han så korkad får han vara det, det faller ju tillbaka på honom själv".
Var han obehaglig?– Nej, inte annars. Han var en överdriven människa, stridsflygare under kriget och bla bla bla. Att hamna nere i en borrkub då, det tror jag inte på.
Hur orkade du med allt det där?– Det var en och annan som var på det där sättet, men de flesta var väldigt trevliga. Det var många fina killar där.
Trots en del motstånd i början minns Ing-Marie sina tio år under jord som de bästa i hennes yrkesliv.
– Visst, det är mörkt och ensamt. Men jag tyckte mycket om att jobba under jord. Det är en särskild stämning bland folk som jobbar därnere, man är i samma båt. De flesta killarna var väldigt schyssta och jag har fortfarande kontakt med flera på nätet. Och när man gick hem för dagen kände man alltid att man hade gjort rätt för sig, man var trött.
Hon berättar att alla som jobbade i fronten i gruvan hade samma lön.
– Jag hade lika mycket lön som de andra, det var aldrig någon diskussion om det. Det vill jag verkligen framhålla. Alla tjänade lika mycket – lastare, repare, borrare – och det betydde mycket för stämningen.
Efter tio år under jord fick det räcka för Ing-Marie. Då blev hon återigen guide i besöksgruvan, där blev hon kvar till sin pension 2001. Men hon kan än i dag sakna livet därnere på 590 meters djup.
– Vi hade en särskild stämning och jag kan fortfarande sakna den där gemenskapen. Vi drack alltid en kopp kaffe tillsammans innan vi gick ut och då hade vi alltid roligt och surrade massor. Jag minns att killarna sa: "Det är bra om det kommer tjejer ner hit för då kanske vi får toaletter". Det fanns ju bara mögliga, fuktiga utedass.
Fick ni det då?– Jadå, det blev så. Vi fick Bajamajor. Men de var ju betydligt trevligare.
Nu för tiden är det betydligt fler kvinnor som jobbar nere i gruvan. Men Ing-Marie känner sig inte som någon förebild.
– Nja, jag vet inte. En sak som jag tyckte var skönt när man jobbade därnere var hur folk kunde säga: "Fy fan, hur ser du ut i dag? Vad har du gjort?". Och så skrattade man. Sen när man började jobba ovan jord uppe på kontoret fick man höra: "Åh, vilken trevlig kjol". Jag föredrar det första.
Har du några tips till kvinnor inom mansdominerande yrken?– Man måste bara köra sin linje, inte bry sig om allting man hör. Jag tog aldrig illa vid mig och blev bra på att svara själv och stå på mig.
Hon minns en gång, då LKAB hade besök av några utländska herrar.
– De kom alltid till mig med alla besökare, de ville ju visa upp tjejen. Då var det en man som blev alldeles ifrån sig när han såg mig: "Poor, poor lady". Jag kände mig som en änka med sju ungar utan någon chans att försörja mig. När han gick så gav han mig en sedel.
Men historien tog inte slut där.
– Sen när jag jobbade på informationen, kanske runt år 2000, ville företaget ha hjälp att skjutsa en besökare från Kiruna till Narvik och jag ställde upp. När vi satt där i bilen sa han plötsligt: "Jag har varit här en gång tidigare och tänk, då träffade jag en kvinna som jobbade på borraggregatet".
Vad sa du då?– "Den kvinnan var nog jag", sa jag. När jag lämnade honom vid LKAB:s hotell i Narvik, gissa vad jag fick då? En sedel!
Blev folk förvånade av att se dig därnere i gruvan?– Ja, så var det. Men jag brydde mig inte så mycket. Det var inget märkvärdigt.
Ing-Marie beskriver sig själv som väldigt "pratsjuk".
– Jag har fortfarande svårt att förstå hur jag kunde välja ett jobb där jag stod ensam inne i en ort (skratt). Men det var så spännande på något sätt. Och så var det väl också en utmaning, annars skulle jag inte ha sökt mig dit ner.
2001 gick Ing-Marie i pension. Då var hon 58 år gammal. Hon började släktforska och gick på hockey. Favoritlaget var alltid Kiruna AIF.
– Jag har jobbat med Börjes (Salmings) farbror i gruvan, Herman. Han var en stor laddare som sa: "Han är så snål den där Börje, varje gång han kommer till Salmia är det fan jag som får köpa cognac" (skratt).
När hon 2011 lämnade Kiruna för Skellefteå blev Saik hennes nya favoritlag.
– De är ju också gulsvarta och så hade ju Kiruna AIF lagt ner. Nu ser jag nästan alla Skellefteås matcher.
Vad betyder LKAB och gruvan för dig nu?– Senast jag var uppe var jag nere i besöksgruvan. Då var vi nere vid borrarna, numera sitter de på ett kontor, allt är ju fjärrstyrt. Men jag tror ändå att de missar lite grann på det. Det är ju inte dem och berget längre.
Var det så för dig? Du och berget?– Ja, när man jobbade vid fronten var det så. Det var jag och berget.