När vi träffade Anna och Henrik hade tjälen inte släppt från marken, därför får besökare lämna bilen och promenera de sista kilometrarna hem till Anna Villfjell, dottern Joy och sambon Henrik Blom.
Anna möter upp med cykel och fyra glada hundar.
Längs vägen får alla en svalkande klunk vatten från kallkällan där Anna, Joy och Henrik hämtar sitt dricksvatten.
– Varsågod, säger Anna och skopar upp iskallt och fräscht vatten i ett plåtkärl.
Snart anas trions boställe uppe på backkrönet. Kossor, hästar och en ankfamilj kommer oss till mötes. På gården finns också getter och höns, förutom hundar och katter. Alla djur strövar fritt på den inhägnade udden. Självhushållning är ledordet för familjen. De har inte höga kostnader för varken boende eller mat.
– Jag är författare och fotograf och jobbar extra på badhuset, men arbetar helst hemma. Jag vill ha tid med min dotter. Vi odlar potatis och tomater, drar upp abborre ur sjön och är självförsörjande på kött och ägg. Vanligtvis får vi mjölk från korna. Förra året gjorde jag massor av fetaost.
Anna lever sin dröm. Den väcktes när hon såg den norska dokumentären ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”, som handlar om människor som bor mitt i naturen.
Själv växte Anna upp i ett vanligt villakvarter i Malmberget. Studierna förde henne till Umeå, och hon blev kvar i Västerbotten.
– Jag mötte min man, vi köpte hus och fick barn. Han var inte alls sugen på att bo mitt i skogen i ett minihus, så jag, vår dotter Joy, och våra djur testade det livet i några månader under ett par år. Vi hyrde ett litet hus utan el och grannar på en ö i Helgelandskusten i Norge. På ön fick djuren ströva fritt, vi fiskade och odlade vår mat.
Anna har alltid varit engagerad i miljö och klimat. Nu blev hon ännu mer medveten om vikten av att leva klimatsmart.
– När Joy blir vuxen och frågar om jag kände till klimatkrisen och vad jag gjorde vill jag inte stå svarslös. Jag vill svara att jag gjorde vad jag kunde.
En dag när Anna åkte skidor på fjärdens is utanför deras hem fick hon syn på udden i Bölesvik. Hon hade hittat sin plats på jorden!
–Jag tog reda på vem som ägde marken. Sedan skrev jag ett brev till de båda äldre bröderna och frågade om jag fick hyra marken. Jag förklarade hur jag hade tänkt leva här.
Farbröderna sa ja, men oroade sig för att Anna skulle frysa ihjäl. Det har hon inte gjort! Anna och dottern Joy har snart bott på sin udde i ett år.
– Först tänkte jag att det nog kunde bli tufft när höstregnen kom. Sedan trodde jag att kylan och mörkret skulle bli en utmaning, men jag har inte frusit en enda dag. Här finns inga gatljus eller någon annan belysning, men jag har aldrig upplevt ljuset så magiskt som här! Jag kan ligga på rygg och titta på stjärnhimlen i timmar.
Anna och hennes man skilde sig som bästa vänner och Anna byggde en minivagn på hjul. Huset är vinterbonat, 18 kvadratmeter med två sovloft och en liten takkupa.
Hela huset är byggt med återbruk. Dörrar och fönster än fyndade på tippen och Blocket. Huset står på en hjulaxel från en gammal gödselvagn som Anna svetsat ihop. Regelvirket kommer från ett vägbygge.
Huset transporterades till sin plats och Anna, dottern Joy och alla djuren flyttade hit för ungefär ett år sedan. Här finns allt de kan önska sig, trots att bostället saknar rinnande vatten och el.
– Men det är en sanning med modifikation. Jag har lite solceller och ett elverk som stöd, det räcker för att ladda upp mobiler och till vår belysning.
Minihuset värms upp med vedeldning i järnspisen. På den tillagas också familjens mat, för dagen står havregrynsgröt på menyn och Anna rör snabbt ihop lunchen till henne och kärleken Henrik.
– Aldrig trodde jag att jag skulle hitta någon som ville leva som jag. Och sedan träffade jag Henrik! Det var en gemensam vän som förde ihop dem.
– Hon visade mig Henriks Instagramkonto. Han bodde i Kalix, var intresserad av återbruk och höll på att sätta upp en timring på Storön. Henrik är naturguide och gillar att åka skidor, han rider och har samma miljötänk som jag.
Anna skrev ett meddelande till Henrik, som redan visste vem hon var. Han hade ju kikat på Annas inspirerande konto.
– Vi skrev med varandra och sedan åkte jag hit för att titta på Annas lilla hus. Jag blev kvar i två dygn. Sedan blev besöken allt tätare och nu bor jag här. Jag blev förtjust både i platsen och i Anna, skrattar Henrik och säger att det var som att kliva rätt in i en saga.
Henrik blev genast involverad i det fortsatta sagobyggandet. I sommar ska en jordkällare för matförvaring och en bastu byggas. Just nu fungerar en liten kåta vid sjön som ”duschhörna”.
– Vi värmer vatten i en vedeldad vattenvärmare och häller vatten över huvudet, säger Anna.
Hon klär av sig på bryggan och kliver ner i vattnet. Efter några simtag i det kalla vattnet är hon redo att krypa ner i zinkbaljan med varmt vatten.
– Ja ni ser, här finns allt man behöver, men i miniformat. Det här är det storslagna livet, här känner jag mig fri och lever på riktigt, säger Anna och berättar lyriskt om naturens lugna tystnad som ändå alltid är fylld av ljud:
– När isen la sig i höstas dånade det på ett speciellt sätt, det var som om isen sjöng för oss. På morgnarna vaknar vi ibland till ljudet av orrspel, och vindens sus genom asparnas bladverk blir som en godnattsång.