34-åriga Ann Brandt bor med man och två barn i Sjulsmark. Hennes stora hjälp i vardagen är dock border collien Sia, som utöver familjen betyder oerhört mycket för henne. Ann har 46 procents invaliditet och lever med svår epilepsi och nervsmärta efter en allvarlig skoterolycka när hon var 15 år.
– Jag var passagerare och ramlade av skotern och blev påkörd av skotern som låg bakom oss.
Hon fick svåra skallskador och låg 17 dagar i koma i Umeå, därefter fyra månader i Sunderbyn.
– Nerverna i hjärnan blev skadade, jag tappade talförmågan och vänster kroppshalva var förlamad, jag fick lära mig gå och prata igen. Ett år efter olyckan fick jag mitt första epilepsianfall, säger hon.
Tiden gick och Ann Brandt kom så sakta tillbaka till livet. Hon utbildade sig till socialpedagog och arbetade mycket. Familjen bodde i Borlänge men planerade en flytt till Portugal där hon tänkte starta ett behandlingshem för unga.
– Men våren 2017 hade nervsmärtorna förvärrats och jag fick ett kraftigt epilepsianfall i Portugal. Då bestämde vi oss att istället flytta hem till Sjulsmark där jag har min familj.
I samma veva kom Sia in i bilden. Border collien som hon har tränat till att hjälpa till med allt från att ta av Ann sockarna till att hämta hennes medicin. För hennes epilepsi har förvärrats. Nervsmärtor och yrsel är vardag och numera får hon även kramper av panikångest som ibland övergår i epilepsianfall.
– Det viktigaste är att Sia på något sätt känner av långt innan jag är på väg att få ett anfall. Hon blir stressad, vandrar runt och "buffar" med nosen i min bröstkorg. Då kan jag kontakta mina anhöriga om jag är ensam.
Förutom denna viktiga signal, gör Sia en mängd andra saker som Ann lärt henne.
– Hon tar av mig strumporna, hämtar skorna, plockar kläder, drar ut lådor, öppnar dörrar, släcker lampor. Sia gör livet lättare och betyder så mycket för mig.
Ann Brandt har alltid gillat djur. Hon har haft hästar och att träna Sia är en terapi för henne.
– Jag tycker det har varit så roligt att jag har kunnat träna henne till att göra allt för mig.
Nu hoppas hon att sjukvården ska börja samarbeta så att hon får en vårdplanering.
– Att jag som är sjuk ska behöva ordna allting är inte rimligt, det går bara runt, runt i de olika instanserna hela tiden. Det är därför jag har panikångest, man orkar inte.