Sista kapitlet om Malmberget: "Nu blir det inget mer"

Rallarna kom med järnvägen i slutet av 1800-talet och gruvbrytningen tog fart. När den sista Engelskabaracken flyttas sluts cirkeln. "Det är en tomhetskänsla", säger Tord Pettersson.

13 augusti 2019 07:30

En bit bort efter vägen låg det gamla gruvkapellet och Malmbergets första skola, Kaptensskolan. I dag kan man bara urskilja hur vägen söker sig vidare genom växtligheten – bara för att stupa rakt ut i ingenting där gropen tar vid.

Vi promenerar efter Engelskavägen, döpt efter rallarna från England som byggde järnvägen till Malmberget och som var en förutsättning för brytning av järnmalmen. Bostadsområdet fick namnet Kilen.

I de röda längorna, som byggdes 1888, fick rallarna husrum och i anslutning till detta område växte en kåkstad upp.

Det är här som historien om Malmberget tar sin början. En saga som spänner över drygt 100 år och där invånarna, likt dem i författaren Vilhelm Mobergs romansvit, tvingas till en annan plats på jorden. Inte på grund av hunger – utan för att marken under fötterna rämnar.

Tord Pettersson, konstnär och stor profil i Malmberget, kan historien. Han är också mannen bakom miniatyrmodellen av Malmberget som invigdes 2015 och i dag står uppställd i en skolsal.

Han blir den här dagen Norrbottens Medias ciceron under vandringen i historien och på historisk mark.

– Här har jag kört läsk när jag jobbade åt Topbryggeriet, säger Tord Pettersson med ett leende och tittar upp mot berget med gruvgroparna och schakten som i dag omgärdas av stängsel.

– Fredrikagruvan där uppe, där började allt.

Det är länge sedan män slet med handhållna borrar, handlastning och livsfarlig dynamit. Men spåren finns kvar, långt där uppe i slyn.

Den röda baracken är en kvarleva från en annan tid, som under en tid blev hem för malmbergsbor efter åren med rallarna.

På andra sidan gropen som delar gruvsamhället, i en lägenhet efter Poitakvägen, växte Tord Pettersson upp.

– Farsan var borrare i gruvan och morsan jobbade i hotellbranschen, säger han.

Den omvälvande samhällsomvandlingen blir oerhört tydlig, stående utanför stängslet ett tiotal meter från Petterssons barndomshem. Bakom huset står en fullvuxen gran som Tord Pettersson planterade i sin barndom.

– Den blev kvar och blev så där stor. Det hade man inte kunnat tro. Jag grävde ner den för skojs skull, säger Tord Pettersson med ett leende.

Sanningens stund framkallar ett visst vemod i konstnärsprofilens medvetande.

– Det är lite tråkigt. Men vi har alltid haft det itutat i oss att gruvan måste leva. Samtidigt är det kul att många hus blir bevarade. Det är många som inte har fått kvar någonting. För dem är det bara grus kvar.

Modellen av Malmberget, som Tord Pettersson har uppfört, är för många en vandring i minnenas allé.

Kaptenvägen när huvudstråket står i full blom. Bostadsområdet Marocko, med de färgglada husen som bara får en livslängd på ett drygt årtionde. Biografen Roxy – och danspalatset Nordan. Huset med klädbutiken Lalanders och alla andra vackra byggnader i centrum.

En jämförelse med dagens Malmberget är skakande.

Under bilturen genom Malmberget konstaterar Tord Pettersson:

– Ser du vad tomt det är? Och nu är till och med Konsum borta. Allting är väck.

Lite senare, stående vid modellen av Malmberget i full blom, säger han:

– Dom rev och dom byggde nytt. Men nu blir det inget mer. Det är en tomhetskänsla.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Peter Johansson