De var ett 20-tal anställda som började jobba med bron. Bror Sipola, en av få brobyggare som fortfarande är vid livet, var med från start till mål. Så efter utdragna riksdagsförhandlingar 1976 och projektering från dåvarande vägverket var han med och började lägga grunden för bron.
Bror Sipola bodde själv på ön och såg fram emot att kunna ta bil till fastlandet. Han, liksom övriga öbor, var van vid att färjan gick varje halvtimme under dagarna och en gång i timmen på kvällarna. Eller på beställning om det var riktigt sent. Han var därför en av de som slet hårt med bron. Hans arbetslag låg långt före alla andra, säger han. Och arbetet med bron lät sig aldrig vilas. Inte ens när det värsta tänkbara inträffade. För det fanns mörka dagar vid bron.
– Det var en som dog under bygget, en ung pojke från Kalix, säger Sipola och fortsätter:
– Det var en olycka. Han ramlade ner och drogs ner av strömmen och drunknade. Nej, det var inte roligt att vara med om – en ung kille på 20 bast.
Seskarö och brobygget stannade upp för dagen. Sen körde de igång igen.
Men det skulle inte dröja länge förrän olyckan var framme igen.
Det var vinter och arbetsdagen knallade på som vanligt. Och precis som vanligt hade man ett speciellt knep för att rengöra ett av rören som innehöll betong. Man sköt en fotboll genom röret som hade precis rätt storlek för att göra rent insidan av röret. Bollen råkade åka ned på isen så en gick dit för att hämta den. Då brast isen.
Bror Sipola och Svante Larsson tänkte inte låta ännu en förorsakas under bygget.
– Vi lyckades som tur var att komma till undsättning, så han klarade sig.
Seskaröbron är i dag en av östra Norrbottens pärlor och titt som tätt svänger folk av vägen, just innan man kommer till bron, för att ta en bild. Men kärleken är inte villkorslös.
För vad har hänt efter bron kom? Tillkomsten innebar att folk hellre tog sig in på fastlandet för att handla eller tanka bilen. Och det medförde samtidigt att färjans charm falnade. Men enklare har det i alla fall blivit. En kall vinter behöver det inte heller bli något hungeruppror längre.
Bror Sipola är stolt över vad de åstadkom för 40 år sedan.
– 26 oktober 1978 var det invigning. Vi hade middag inne i Haparanda kvällen innan och efter invigningen firade vi med fika. Det var ett riktigt stimulerande jobb att bygga bron.