Linnea Henriksson stortrivs.
Vi glider in på ön klockan 07:48. En kvinna drar en tvillingvagn längs den större byavägen, ett par barn kör på vingliga cykeldäck mot skolgården. Det är en lugn morgon i byn, men i själva verket lever den mer än den gjort på över ett decennium. Det som kallas för öns hjärta, sågverket, slår nämligen med taktfasta slag igen.
Den dag sågen stängde 2008 var vi från tidningen på plats och skrev om det hela. En sorgesam stämning, ett upprivet tillstånd. Skulle sågen verkligen tystna för gott, den som då hade ljudat på ön i hela 161 år?
Seskaröborna bestämde sig för att inte ge upp hoppet om en fortsättning. Värmepannan har därför gått varm om vintrarna och sågverket övervakats.
– Sedan fick vi ju en fantastisk målgång när Stenvalls bestämde sig för att dra igång här igen, berättar Bengt-Olov Innala som började på sågen 1978.
Gammal klocka, nytt liv. Förutom sågverk finns nu en hel del andra verksamheter på ön. Bengt-Olov Innala stortrivs och nämner fyra restauranger, en frisör, en mataffär, tandläkare, kommunal skola, Folkets hus, träffpunkt för äldre. "Ja till och med en bankomat".
Innala bor på ön men kom efter sågverket stängdes att pendla till andra sågverk. Nu är han på hemmaplan igen, jobbar som extern entreprenör hos Stenvalls och trivs med det nya gänget.
En som började på helt ny kula i livet när sågklingorna drog igång i fjol var Tim Hansson, 25 år. Han var tidigare färskvaruansvarig på en mataffär men är nu sågverksarbetare sedan tio månader tillbaka.
– Jag trivs jättebra här. Det är varierande, man får göra så många olika saker, säger han som köpt hus på Seskarö och snart flyttar in med sambo, ett barn plus ett barn till på väg.
Från sorterbanan går timren upp till det som kallas revolvervändaren innan de kommer in i sågverket. Det har Tim Hansson full koll på. Han flyttar snart till hus på ön med sambo och barn. ”Här finns ju allt”.
Tim sitter i position att såga när vi kommer förbi. Det gäller att ha bred blick på de 14 bildskärmarna som visar processerna. Nere vid stockarna står Linnea Henriksson, 33 år. Hon är en av två kvinnor av de totalt 31 anställda på sågen och tar tag i tryckluftsslangen för att rensa banden från skräp. Det är full rulle och många steg.
– Men det här är egentligen ett ganska lugnt jobb. Jag jobbade inom jordbruk tidigare och det är betydligt tuffare, säger hon.
Kristina Olovsson på Stenvalls trä.
Vi visas runt av produktionschef Kristina Olovsson. Hon berättar hur de investerat i sågen så den blivit mer rationell. Tidigare satt till exempel två personer och kantade brädor, nu är kantningen helautomatisk. Och i justerverket satt förr tre personer men i dag är man ensam som kör, tack vare en boardscanner som köpts in. Kristina är på plats mellan en och tre dagar i veckan i och med att hon fördelar sin arbetstid mellan Seskarös och Sikfors sågverk.
– Att vara med och dra i gång produktionen här har varit otroligt roligt. Det har känts så historiskt, och så enormt uppskattat av alla. Det finns mycket vilja på plats, säger hon som växte upp nära Stenvalls såg i Sikfors.
”Vi såg timmerbilarna komma, hörde ljudet från sågen och drömde om att själva köra maskinerna en vacker dag, berättar bröderna Rouna som nu fått se sin dröm gå i uppfyllelse.
Några som växte upp mitt emot sågverket på Seskarö är bröderna Emil och Jerry Rouna.
– Vi såg sågen från pojkrummet. Farfar jobbade här, och pappa med, berättar Emil.
De drömde som barn om att föra den traditionen vidare, men när de kom upp i myndig ålder hade sågen hunnit stänga. Så när den drog i gång igen var lyckan gjord.
– Vi trivdes bra inom skogsbruket på den Kalixfirma vi jobbade tidigare, men att få jobba här är ju det man längtat efter, säger Jerry Rouna, 25 år.
– Det känns nästan overkligt. Underbart, ler Emil Rouna, 29 år.
Han har nu beslutat sig för att ta över föräldrahemmet på ön.
– Mamma och vår lillasyster flyttar till lägenhet i Haparanda. Pappa dog tyvärr i cancer för ett par år sedan, så han finns inte mer. Annars hade vi ju säkert jobbat här tillsammans vilket hade varit himla fint, säger Emil Rouna.
I det gröna huset bakom sågen växte de upp, bröderna Emil och Jerry Routas. "Vi satt och tittade ut från pojkrummet där uppe och drömde om att jobba här" säger de. Både deras far och farfar har jobbat på sågen men där bröderna nådde myndig åldern hade sågen hunnit stänga. Det blev jobb med skogsmaskiner istället. Fram till i fjol, när produktionsledare Jan Fält ringde och undrade om de ville jobba på sågen när den öppnade. Frågan hade ett givet svar för dem båda. "Det känns helt overkligt. Ni är vi här", säger Emil Ruotsa som nu dessutom övertar hemgården och planerar en ny framtid på ön.
Bröderna berättar hur de varit på sågen sedan barnsben. Suttit med pappa i kranen och följt processen.
– Sedan dess har man vetat att man vill köra maskin. Så är det bara, säger Jerry Rouna.
När vi lämnar ön är klockan 11:02. Ett par sågverksarbetare ses på cykel och moped på väg i riktning in mot byns affär och restauranger. Lunchen hägrar.