Nystart i Sävast

T vå ystra unghästar springer runt, runt i hagen. Eiríkur och Háleggur leker och busar med varandra, de frustar och skakar på sina huvuden. De står i hingsthagen, tillsammans med bland annat sin far Gandur. I hagen bredvid betar stona lugnt och bevärdigar inte nyfikna grannhingstar ens med en blick. Mitt i allt går hunden Bjarki omkring och håller koll på sin stora flock. Nina går runt och myser och småpratar med sina djur, tillrättavisar busiga unghingstar och klappar dem på halsen. När hon flyttade till Sävast förverkligade hon en gammal dröm om att jobba med hästar på heltid. Nu föder hon upp islandshästar och driver ridskola på gården i Sävast. När paret flyttade hit för fyra år sedan hade ingen av dem tidigare ens besökt orten. Förhållande på distans
Nina och Andreas träffades första gången när de gick i samma klass på gymnasiet hemma i Stade, strax utanför Hamburg. - Men jag tyckte inte om honom och höll mig därför undan, skrattar Nina och förklarar att hon själv var en ordentlig och duktig flicka medan blivande maken var lite av en slashas: - Andreas var lat och klagade på lärarna och tyckte allt var trist, även om han senare skärpte sig och pluggade till läkare, säger hon med glimten i ögat. Det var inte förrän vid klassens andra återträff, två år efter att skolan slutat, som de två ens började prata med varandra - "han var ju inte så tokig". Sedan dröjde det ytterligare en tid innan paret började dejta. I åtta års tid levde de i ett distansförhållande, eftersom Andreas läkarutbildning fanns på en annan ort än där Nina hade sitt bankjobb. Det var insikten om att Andreas specialisering till läkare i allmänmedicin skulle innebära ytterligare flera års boende på olika orter som avgjorde saken - de skulle flytta, och de skulle flytta rejält! Sommar i svenka fjällen
Andreas hade semestrat i Sverige ett flertal gånger i sin barndom, men då hade han bara sett fjällen. - Mina föräldrar var förälskade i Lappland. Som barn semestrade jag därför ofta i fjällen om somrarna, mina första minnen är därifrån när jag klampar runt i stövlar. Men vi besökte aldrig någon tätort. Med tiden ville mamma och pappa tillbringa mer och mer tid i den här delen av världen, som ju är den sista vildmarken. De älskar att följa årstidväxlingarna, säger Andreas. Naturen, lugnet och den avslappnade livsstilen tilltalade hans tyska mor och katalanske far så mycket att de till slut hyrde en stuga utanför Nikkaluokta och senare köpte ett eget hus där. När föräldrarna gick i pension valde de att bosätta sig i Norrbotten på riktigt. Hus och hem såldes i Tyskland och de kan inte tänka sig att flytta tillbaka. Visst har föräldrarnas val av land även påverkat Andreas och Nina. - Ja, pappa pratade sig varm för Sverige. Han har själv jobbat som läkare i Tyskland i hela sitt liv och sa att arbetsvillkoren för läkare var mycket bättre här, säger Andreas och berättar att det i Tyskland finns ett stort överskott av läkare. Mellansverige kändes mörkt
Det är inte det lättaste att få en läkartjänst och får man det så räknar arbetsgivaren med att man ska ta emot 60-80 patienter per dag. Varje patient får endast fem till tio minuter av doktorns dyrbara tid. - Och klagar man så finns det en lång kö av arbetslösa läkare som är villiga att ta ens plats, säger Andreas. Så visst lockade Sverige, även om hela Skandinavien kändes intressant. Danmark uteslöts snabbt eftersom det ligger för nära Tyskland - "vi ville ju flytta rejält", Finland ströks på grund av det svåra språket och i Norge var de just då mest intresserade av färdiga specialistläkare. Uteslutningsmetoden förde dem till Sverige och här fortsatte gallringen: - Skåne var alldeles för likt norra Tyskland. Mellansverige kändes mörkt, där fanns mycket tät och hög skog. I höjd med Umeå kände vi "Ja, här kan vi tänka oss att bo" och det kändes ännu bättre när vi kom till Skellefteå, Piteå och Luleå. Snabbt napp
Nina och Andreas Fernandez Rosenke bilade helt enkelt längs hela Sveriges kust för att hitta platsen som kändes rätt. När de kom till Norrbotten och Andreas kollade intresset hos de olika vårdinrättningarna fick han napp på flera ställen. Men den som riktigt entusiasmerade och peppade honom att satsa på länet var läkaren Ola Schenström vid Mjölkuddens vårdcentral i Luleå, där Andreas genast fick jobb för fyra år sedan och där han ännu jobbar kvar på sin ST-tjänstgöring. Paret åkte tillbaka till hemstaden Stade. De sa upp sig från sina arbeten, packade ihop sakerna och spanade via Internet efter ett nytt hem i Norrbotten. Eftersom Nina, som redan ägde tre hästar, skulle ha med sig djuren behövdes en hästgård med marker och stall. Genom föräldrarnas vänner kom Andreas och Nina i kontakt med en hjälpsam Sävastnäsbo som kommit att bli en nära vän till familjen. Kände sig välkomna
- Han var helt fantastisk. Harry Engström, som han heter, åkte runt och tittade på olika hästgårdar åt oss, han fotograferade och skickade bilder till oss och när vi hittade den här gården litade vi helt och fullt på honom och på Andreas föräldrars omdöme. Vi köpte gården osedd! Nina berättar att de åkte raka spåret till banken och skrev på alla papper när de flyttade till Sverige. Sedan åkte de till sitt nya hem för första gången. - Möblerna skulle inte komma förrän efter ett par veckor, men Harry hade varit så snäll och möblerat med lånade möbler åt oss. Och kylen var proppfull av mat. Vi kände oss så välkomna. Paret flyttade till Sverige två dagar före nyårsafton år 2003. Det var smällkallt, termometern visade på minus 31 grader. Ninas mamma som var med undrade förtvivlat om dottern verkligen ville bo här. - Hon sa att jag fick följa med hem igen om jag hade ångrat mig. Haha. Chans till utveckling
Sedan dess har Ninas föräldrar hunnit besöka paret ett flertal gånger och i somras köpte de en egen sommarstuga i Sävast, nu umgås familjerna helst i Sverige. Nina och Andreas åker inte gärna till Tyskland, de bjuder hellre över sina vänner till hit. -Bäst med Sverige och Norrbotten? Det är naturen, friheten. Att man inte måste jämföra sina fina bilar utan att livskvalitén består i att umgås med släkt och vänner och ha ett bra liv. Vi har fått chansen att utvecklas på många plan här, säger Nina och Andreas. Både Nina och Andreas talar utmärkt svenska, trots sina förhållandevis få år i landet. Efter en sex veckors svenskakurs har de fortsatt med självstudier, likheterna med tyskan har förenklat lärandet. Nina och Andreas är redan som vilket annat svenskt par som helst. En sak saknar de dock från sitt hemland och det är maten, framför allt korven. Den svenska korven är alltför söt för deras smak. - Vi gör vår egen korv istället. Någon egenhet som utmärker svenskarna då? -Ni kan ju inte säga nej! Skrattar Andreas och berättar att de redan som nyinflyttade fick lära sig av en engelsman i byn att om svenskarna säger "Jag återkommer" så betyder det nej.