Under hälften av dessa hundra år har Bothniakören, tidigare Godtemplarkören, varit en del av körlivet i Luleå. Nu ges jubileumskonsert med axplock ur körens repertoar. Från att under körens första år endast bestå av visor av Evert Taube spänner den nu över många genrer.
Vi får höra visklassikerna Så skimrande var aldrig havet och Min älskling du är som en ros men även nya sånger som Min plats på jorden av Py Bäckman och Håll mitt hjärta av Peter Hallström och Björn Skifs. I den senare sjunger Joakim Bergström solo och det är tydligt att både kör och solist älskar denna sång.
Negro spirituals och gospel kom från USA in i det svenska körlivet under senare delen av sextiotalet och blev också en del av denna körens repertoar. Passande nog för en Allhelgonadag, då spirituals oftast handlar om livet efter detta, få vi höra Good news, chariot´s comin´ och I am a poor wayfarin´stranger. I gospeln A closerwalk with thee sjunger Gabriel Hallman solo med mycket vacker och berörande röst.
Många av arrangemangen är Elin Perssons och det är uppfriskande att få höra körklassiker, jazz- och poplåtar i ny dräkt. Bridge over troubled water är fantastisk, medan exempelvis John Lennons Imagine tyvärr känns ”överarrangerad”. Men sammantaget är det härliga arrangemang där kören också arbetar med olika vokala och rytmmässiga uttryck, som i Simon and Garfunkels Cecilia, jazzstandarden Don´t get around much anymore och funklåten The Locomotion. Kören ser ut att trivas med detta och man kan ana en kommande utveckling i den riktningen av repertoaren. Den aningen stärks då man släpper nyheten att kören nu byter namn till till Bothnia Vocals!
Det uppenbart att kören älskar att sjunga. Glädjen lyser om dem, musiken och rytmen syns i den gemensamma ”kropp” som kören bildar. Körklangen är tät och homogen och att de sjunger utan noter förstärker ytterligare uttrycket. Det är underbart att se och det smittar av sig på den månghövdade publiken. Körledaren visar på sin utmärkta pedagogiska förmåga då hon får hela publiken att snabbt lära sig ett femstämmigt arrangemang på Ja må hon leva. Roligt att som publik få bli delaktig på det sättet.
Konserten avslutas storartat med en av körens favoriter, Gabriellas sång av Py Bäckman och Stefan Nilsson. Den entusiastiska publiken nöjer sig dock inte med det utan applåderar fram två extranummer Black and white av Michael Jackson och When the saint go marchin´in där Elin Perssons soloröst visar sig lika imponerande som hennes förmåga att leda en kör.