Längs väg 99 är vissa byar så små att du knappt hinner in innan du är ute. I Saivomuotka tar det dock ett par minuter.
För drygt 30 år sedan, när byns största arbetsgivare sågverket lades ner, bodde 120 personer här. Idag bor ungefär 40 personer kvar. På 60-talet hade byn tre mackar, nu är fönstren i flera av husen mörka större delen av året.
Jag hajar till vid synen av en gammal telefonkiosk vid vägen. Ganska mitt i smeten står byns största sevärdhet, den læstadianske predikanten Johan Raattamaas timrade pörte från 1 800-talet. Men det är inte dit vi ska, utan hem till 56-åriga Leena Bågesund.
– Jag hittade min kärlek här, svarar hon när jag frågar varför de bor här i Kirunas yttersta utpost.
Byn räknas inte ens som småort längre. Många har lämnat för jobben i gruvstan.
– Det är en liten by och den blir bara mindre, det är nästan som en stugby nu för tiden. Det är folk här när det blir vår och sommar. De flesta är pensionärer och jag tror att det bara är två skolelever, säger Leena Bågesund.
Hon kommer från Sonkamuotka på finska sidan av Muonioälven, en dryg halvmil bort som fågeln flyger. Nu har hon bott i Saivomuotka i 38 år. Till jobbet i hemtjänsten och på äldreboendet i Karesuando är det 48 kilometer. Men på drygt ett år har det blivit ungefär 70 kronor dyrare att köra dit – per dag.
– Det känns när räkningen kommer, säger Leena Bågesund.
Maken Jan-Gunnar, 62, tog pension i november. Han veckopendlade till Kiruna i närmare 20 år men till sist blev det inte så stor skillnad ekonomiskt när han sa upp övernattningslägenheten och slutade kuska.
Ändå har de två bilar, en traktor för att ploga gården och en dieselräkning på 8 000 kronor i månaden.
– Vi trivs här och min man är ju från Saivomuotka. Han började jobba på sågen direkt efter nian. Jag vet inte vad man kan göra, men kanske kan man ändra systemet så att vi som är tvungna att pendla får mer. Nu är man rädd att dieselpriset blir ännu högre. Men vi har ändå ganska små problem om man kollar på teven, säger Leena Bågesund.
På morgonen har ryska tanks rullat in i Ukraina och oljepriset rusar vidare uppåt. Men just nu är Leenas oro för "ryssen" större än den för plånboken.
– Jag är orolig, min släkt är ju i Finland. Där har det alltid varit som att ha en storebror som man inte törs reta för mycket, säger hon.
Men problemen här försvinner inte för att andra har det värre. Leena Bågesund tycker att det är konstigt att reseavdraget inte höjts på flera år och att gränsen höjts till 11 000 kronor. Bränslet har ju bara blivit dyrare.
Begränsar det här livet för er som bor här?
– Man tänker om man kan samåka eller göra många ärenden på samma gång. Vi besöker barnbarnen när vi har ärenden till Kiruna, men det går ju inte alltid att byta läkartid, säger hon innan hon åker till jobbet.
På kontoret vid den gamla sågen bjuder Sten-Ove Alatalo, 64, på gifflar och kaffe. Hans farfar kom från finska sidan av grannbyn Kätkäsuando, och farmors farfar var den redan nämnda predikanten Johan Raattamaa.
Sten-Ove var med på tv en gång efter att han skrivit en insändare i NSD, om att den enda servicen byn hade kvar var soptippen.
– Nu finns inte ens den kvar. Vi har en ÅVC som är öppen en gång i månaden, men den ska ersättas med en mobil container.
Han berättar att de närmaste mataffärerna är lanthandlarna i Muodoslompolo och Kuttainen, runt tre mil bort. I finska Muonio, dit det är ytterligare en och en halv mil, finns några större butiker, byggvaror och bildelar.
– Vi bor i en trakt där det är långt överallt. Det finns ingen service i byn att tala om så oavsett om vi ska handla, tanka eller få tandvård och sjukvård så måste vi åka någonstans. Man är alltid beroende av att ta bilen, men det är tur att affären i Kuttainen har servicen att köra ut varor. Man ringer på torsdag och dagen därpå har man grejerna på bordet, säger Sten-Ove Alatalo.
När Jägareförbundets jaktvårdskrets möttes i Vittangi för ett par dagar sedan blev det 30 mil i bil. Dagen efter körde Sten-Ove 45 mil för årsmöte med Centerpartiet i Kiruna. Även med reseersättningen blir det förlust med flera kronor per mil enbart för bränslet. Risken är att den lokala demokratin påverkas när vissa resor väljs bort, tror han.
– Man bor ganska billigt ute på landet men du kan ju aldrig få lika billig mat här som om du bor i stan och kan välja att gå på Willys, det finns extrapriser som aldrig finns här. Man kan inte heller förlita sig på att samhället har servicen man behöver. Det finns inga gym eller idrottshallar, sånt är en nackdel med att bo här.
Längs vägen mot Karesuando dyker ett rengärde upp. Här känns också tyngden av de ökade kostnaderna, så vi ringer renskötaren och samepolitikern Per-Olof Nutti, 57, som åker buss när vi når honom på mobilen.
Till skillnad från transportföretagen har de inget som kompenserar för att bensindunkarna blir dyrare, berättar han.
– Just nu är läget väldigt allvarligt. 2019 och 2020 var katastrofår där hälften av renarna dog i samebyarna, förutom de som utfodrade. Den enskilde renskötaren har minskat och kan inte göra samma uttag, säger han.
Inkomsterna kommer efter slakten i november så nu får de anpassa sig och försöka köra mindre. Ofta är det två, tre skotrar som ska tankas i renskötarfamiljen.
– Jag tror att vi går tillbaka till den äldre modellen av renskötsel och stannar hos renarna längre tid. Det går inte att köra hem varje kväll. Kanske kan det gå så långt att man måste börja använda skidor igen, säger han.
Inom samebyarna finns de som följer renarna på traditionellt vis och de som stödutfodrar, vissa i hägn. Så även i Könkämä där Per-Olof Nutti tillhör de som har kvar renarna till fjälls nu i vinter när betet är låst nere i skogslandet.
Det går att söka katastrofstöd till foder, men han efterlyser stöttning till de som väljer att inte göra så.
– Det måste finnas andra former av stöd som gynnar den traditionella renskötseln, säger han.
På Bymacken inne i Karesuando försöker delägaren Mats Eliasson hjälpa ett par turister som är ute efter renhorn. När de dragit vidare berättar han att det märks att det är fler än vanligt som tankar i Finland för att dieseln är så dyr, men de möter finnar på bron för att bensinen är billigare här.
Han räknar med att den ryska invasionen förvärrar läget, och han kommer att få rätt i sin gissning.
– Värsta scenariot är att det kostar 30 kronor, då är det bara att ställa bilen.