Jag kommer själv ihåg hur de vuxna spekulerade när människan för första gången landade på månen och gick på dess dammiga yta den 20 juli 1969. Att detta var början på ett rymdäventyr som för alltid skulle förändra framtiden.

Det var då. I dag är det mest historia. När vi nu ställs inför klimathotet är drömmen inte att kolonisera nya planeter utan att rädda den värld vi faktiskt har. På något sätt fick Beppe Wolgers ändå rätt: "Jag vet, att det finns en raket, som flög till en främmande himmel, men säg mig en enda planet som jorden, för den ger mej svindel! Och därför så stannar jag kvar…"

I boken "Rymdens alfabet" vänder och vrider Maria Küchen på detta hetsiga rymdäventyr som pågick under 1900-talets senare del, men som kom att ebba ut efter millennieskiftet. Boken liknar mest en essäsamling om de människor som drömde om att ta rymden i besittning – och om deras farkoster.

Det finns en genomgående nostalgisk ton i boken. Läsaren möter rymdåldern som en passerad dåtid, som spekulerade och räknade med sin egen framtid. Vem bryr sig i dag om Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första steg på månen för nu exakt 50 år sedan?

Maria Küchen bär på en passion i ämnet. Hon berättar om egna besök på rymdanläggningar i såväl USA som i Ryssland. Samtidigt flyttar hon blicken poetiskt åt sidan. Ser hästarna som betar i hagen bredvid, pojken som äter glass, de 7 000 år gamla gravarna vid Cape Canaveral. Människas rymdäventyr inramas av det pågående och det förflutna. Rymdäventyret är en del av människans historia och ska kanske i framtiden falla i glömska.

Vad driver oss ut i rymden? Maria Küchens svar är: nyfikenhet.

I sina essäer utforskar Maria Küchen ämnet ur alla dess olika aspekter. Här finns biografiska berättelser om dem som har deltagit i det stora äventyret, om rymdens och rymdfärdernas alla olika artefakter; teleskop, verktyg och kometer. Hemligheten med astronauters och kosmonauters toabesök avslöjas. Rymdresor i film, poesi, romaner och myter återberättas. Genusperspektivet finns också där. Är rymden till för män av det rätta virket eller... ?

Maria Küchen bygger upp en förväntan samtidigt som hon tar udden av den. Människan fortsätter att vara människa. Som då hon berättar om de ryska kosmonauternas vidskeplighet att alltid kissa på bakdäcket på den buss som tog dem till raketen.

Mitt i den naturvetenskapliga och högteknologiska världen finns också religionen. Besättningen på Apollo 8 läste hög ur bibelns skapelseberättelse då de såg månen på närmare håll än vad någon gjort tidigare. Och den muslimske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor från Malaysia fick ett dilemma kring hur han skulle be mot Mecka i rymden. Det är inte lätt att vända den gamla världen ryggen.

Poeten och prosaisten Maria Küchens bok är både lärd, poetisk och underhållande. Till slut sinar dock uppslagen. Omtagningarna är många och den oändliga rymden förvandlas mot slutet till en klaustrofobisk läsupplevelse som får mig att längta till sista sidan. Det blir en rymddramaturgi som både är kall- och varmpressad på innehåll och uppslag.