Det började med att han och skidkompisen Clas Darvik åkte skidor i Riksgränsen. Från liftsystemet skymtar den gamla lokstallsruinen och Clas Darvik, som utvecklar fastigheter, frågade nyfiket: ”Vad är det där för någonting?”.
– Vi drog det här på middagen och berättade hela storyn med malmbanan, gruvorna i Kiruna, vad det betytt för regionen men även för Sverige. Det är en ganska stor historisk kraft i allt det där. Där någon gång på middagen, efter kanske lite för mycket vin, så föddes den här idén: Vi borde bygga en egen lodge i ruinen, säger Johan Lindblom och fortsätter:
– Alla känner väl igen sådana diskussioner lite för sent på kvällen när fantasin skenar och man kommer på massa bra idéer, som brukar vara bortglömda dagen efter. Det brukar inte bli så mycket mer av det. Men den här gången blev det faktiskt det.
Ett galet och egentligen omöjligt uppdrag med så många hinder, berättar Johan Lindblom. Ruinen är ett k-märkt fornminne som ligger på gränsen mellan två samebyar, och bara frågan om muren tog över ett år att reda ut.
– Varje gång vi tänkte att nu är det stopp, så hittade vi ändå en lösning. Så tillslut stod vi där en dag och insåg det här projektet som inte skulle bli av, nu går det faktiskt att genomföra, nu är det oss det hänger på. Det händer kanske ett antal gånger i livet att man kommer till något sådant, att man måste bara göra det, det finns ingen annan väg att gå. Så då bestämde vi oss.
Tanken var att skapa en plats dit han själv hade velat åka till på semester. En plats där det inte bara handlar om ute- eller inneaktivitet, utan en slags helhet.
– Vi har försökt tänka igenom varje liten pusselbit. Det börjar ju egentligen första gången man tar kontakt med oss eller ser oss i någon tidning, där börjar hela upplevelsen, säger Johan Lindblom och fortsätter:
– Sedan börjar nästa del av upplevelsen när man kommer till hotellet, in i byggnaden, som ska vara en avslappnad, harmonisk miljö. Och framför allt värdskapet, hur man blir bemött och omhändertagen. Alla gillar att bli sedda, ingen gillar att stå vid en receptionsdisk och vänta på att personalen ska prata klart med varandra. Det ska vara en så friktionsfri semester som möjligt.
I mars 2018 invigdes Niehku Mountain Villa, detta drömprojekt om 14 rum precis intill norska gränsen. En plats som redan kommit att beröra många människor, varav en del som aldrig har sett fjällen förut.
– Folk vill komma ut till fjälls men det är inte självklart för alla att gå från tanke till handling och bli en fjällvandrare, steget kan vara ganska stort för den som kommer på det hemma vid köksbordet.
Vad brukar ni få för reaktioner?
– Varje helg får vi ganska stora reaktioner, det verkligen tar tag i folk. De hade svårt att föreställa sig att de skulle vara så fint, att vi har det här i Sverige så nära inpå, och många missar det ett helt liv.
För honom har fjället och naturen varit en självklar del av livet redan från start, genom uppväxten i Vittangi.
– Kommer man från Vittangi så är man uppvuxen på älven. Sommaren i båt, på vinter i skoter. Älven är central. Vi åkte skidor med familjen och var mycket uppe till fjälls. Det var något speciellt när man skulle åka till fjällen, det var alltid pirr i magen. Det är svårt att sätta fingret på, men pirr i magen är bra att beskriva det på när man är ung. Det här äventyret, storslaget och många känslor.
Han började jobba i Riksgränsen som 19-åring under tidigt 90-tal, där intresset för skidåkning och klättring tog fart. Men även viljan att upptäcka – en drivkraft som tagit honom till fjäll världen över. Under många år bodde och jobbade han som bergsguide utomlands, både i Alperna och utanför Europa.
Men det är just pirret i magen som han fortfarande återkommer till, när han beskriver den perfekta dagen på fjället.
– När inte pirret i magen är där, måste man börja ställa sig frågan, varför är det inte där? Har jag inte ansträngt mig tillräckligt, eller vad är det som inte gör att vi inte når dit idag?
Når du oftast dit?
– Ja jag tycker det, väldigt ofta. Jag har väldigt sällan dagar på jobbet som jag inte tycker det är bra. Utan det är kul, nöjda och glada gäster, och det är en ynnest att få visa upp vår fina fjällnatur som vi har här uppe.
Niehku mountain villa står ju för något exklusivt och lyxigt, och det är långt ifrån alla som har möjlighet att besöka den här platsen. Men vad är lyx för dig?
– Den ultimata lyxen är när man känner att man inte vill vara någon annanstans. Lyx för mig är inte marmor och guldkranar, utan lyxen för mig är att få komma hem och någon ser mig, frågar om jag vill ha den där cappuccinon på samma sätt som dagen innan, för att den där människan bryr sig om mig. Lyx är att komma in på ett rum där det är harmoni i färger, sättet det är inrett, en känsla av lugn och ro, säger Johan Lindblom och fortsätter:
– Att få en naturupplevelse där jag känner att wow, jag står här och får uppleva det här tillsammans med kanske tre andra. Det finns ingen annan runt omkring utan det är bara vi här och nu, som får vara med om det här. Sånt tycker jag är lyx mer än materiella dyra prylar som hänger på väggen.
Vad är du själv mest stolt över när det gäller Niehku?
– Att vi har lyckats skapa det som vi faktiskt pratade om på den där middagen för många år sedan. Att det blev som det blev. Internationell press och utmärkelser är jättekul, men för mig är den enda bekräftelse som har någon riktig betydelse, det är när våra gäster som innan de åker vill boka samma datum nästa år igen. Väljer de att ta av sin tid och sina pengar och komma tillbaks, då tycker de på riktigt att de var värt något. Det är den ultimata bekräftelsen, säger Johan Lindblom och fortsätter:
– Men också att jag har fått komma tillbaka till en plats som betytt så mycket, det är ju mitt hem, och få möjlighet att göra en sådan här sak. Jag tror att regionen behöver det. Förutom att vi har byggt ett hotell försöker vi göra saker rätt och tänka långsiktigt. Något som andra i branschen som funderar på att starta upp kan ha med i ryggen och sikta mot. Vi vågar ta ut svängarna och visa upp den här delen av världen, för den är helt unik. Att inspirera andra och få andra att våga, det kan jag bli stolt över.