En förmiddag i lantbrevbärarens hjulspår

I över hundra år har de levererat post och paket till de mest avlägset bosatta. Dessutom var de länge glesbygdens mobila bankkontor. Kuriren har skuggat en av Luleås lantbrevbärare, Råneå runt.

Packa post. Morgonen inleds med sortering på centralkontoret.

Packa post. Morgonen inleds med sortering på centralkontoret.

Foto: Henrik Boström

Reportage2016-07-18 07:00

Den gula skåpbilen vänder vant då den leriga grus-vägen plötsligt upphör i en återvändsgränd. Lasse Johansson har kört sträckan många gånger tidigare. Tusentals. Kvarteren är förvillande lika, det känns som att vi mest kör runt i cirklar. Men brevlådorna bockas av, en efter en.

– Om man inte räknar sommarstugorna så är det nog femhundra postlådor på den här sträckan, uppskattar Lasse, som varit lantbrevbärare i trettio år.

En stor del av sitt yrkesliv har han också tillbringat i just det här distriktet. Hans moster var lantbrevbärare, och också den som tipsade den 22-årige Lasse Johansson om att söka jobb på Posten i mitten av 80-talet. Efter ett halvårs inskolning i Luleå blev han sedan stationerad här, i hemorten Råneå. På den tiden fanns ett lokalpostkontor, där han hann jobba i 20 år innan det stängde.

Ut på E4 i hundratio; avfart; bostadsområde; grusgång. Kryptakt från postlåda till postlåda. Upprepa. Fem-sex-sju timmar i bilen på en arbetsdag. Jobbet har blivit ensammare sedan lantbrevbäringen slutade med kassaservice, berättar Lasse. Förr kunde han knacka på och agera mobilbank. Kanske bli inbjuden på fika.

– När det var pensionsutbetalning var det kaffe upp över öronen. Man träffade dem en gång i månaden och då hade de gjort i ordning kaffe och smörgås och ville prata lite.

Nu finns bara ett socialt stopp längs rutten – Lasse Johansson barndomshem, där han stannar till för att äta lunch med sin far.

Fyra timmar tidigare har arbetsdagen inletts på Blomgatan i Luleå. I centralkontorets stora lagerlokal sorteras på morgonen post efter utdelningsområde. Just den här morgonen regnar det rejält, men posten måste fram. Sommarens nederbörd är dessutom inget större problem sedan turerna slutade trafikeras av cyklar, mopeder och motorcyklar.

– Det är vintern som är värst för oss. Mörker och snö gör att det tar mycket längre tid.

Efter att posten packats på sina respektive vagnar följer en obligatorisk kaffe med de som är i fas (”Maria, har du fikat än?”) innan de körs ner till garaget. Postbilen har ingen passagerarplats – varenda tillgänglig yta utöver förar-sätet är reserverad för brev och paket.

En och en halv timme in i arbetsdagen kör Lasse Johansson sedan iväg. Tillbaka till Råneå. Fem-sex-sju timmar till i den gula skåpbilen.

– Dagarna går fort, man har jobb hela tiden. Men klart man är less ibland. Som alla andra jobb.

Lantbrevbärarens historia

Lantbrevbäring instiftades i Sverige 1878 och fem år senare gick den första turen i Norrbotten. Linjen täckte sträckan Harads–Storbacken två gånger i veckan, förmodligen till fots.

Många av de tidiga linjerna gick bara en gång i veckan, men efter en inspektionsresa som Generalpostdirektören gjort till Norrbotten och Västerbotten 1922 bestämdes att de allra flesta skulle åka minst två turer per vecka.

På 1920-talet fanns dock ännu inte farbar väg på alla linjer. Brevbäraren på en rutt i Övertorneå blev tvungen att åka över på finska sidan för att ta sig fram, och den tio mil långa färden tog då sex dagar att genomföra.

Källa: Post i norr (1992)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om